Ord och Bild: 1897

IOO

RICHARD BERGH.

så lockande att måla — äro aflägsnade. Ostörd och mäktig talar känslan ur den enkla, klara, dekorativt hållna kompositionen. Sinne för dekorativ verkan börjar allt tydligare uppenbara sig hos Nordström. Samtidig med »Det gula huset» är den äkta Bellmansbilden »Templet» (Kristiania nationalgalleri), en idealiserad framställning af ett gammalt f. d. värdshus på Djurgården, äfven den genoman-dad af en vemodsvarm lycka. Strängare och mörkare är den utsikt öfver »Fåfängan» en vinternatt, som likaledes förskrifver sig från denna period. Med denna bild gör den dystra anda, som hädanefter skall bli så karakteristisk för Nordströms konstnärsskap och som hitintills förnummits nästan uteslutande i hans kolteckningar, sitt inträde i hans målning.

Nordström utställde en hel serie af sina Djurgårdstaflor på konstnärsförbundets utställning i Köpenhamn hösten 1892. Det blef för honom en stor artistsuccés. De danske konstnärerna och konstdo-marne kände genast, att de här stodo inför en personlighet, som bjöd respekt. En af Danmarks främste konstskribenter, Emil Hannover i Politiken, tvekade ej att framhålla Nordström som den förnämste, den mest imponerande af de utställande svenskarne, och bland desse senare funnos dock alla förbundets bäste män. I Sverige hade en tid förut en af mången där uppburen kritiker gått så långt i sin förkastelsedom öfver Nordströms konst, att han ville frånkänna den publik, som vågade tycka om denna, »oför-villadt människoförstånd». Framgången i Köpenhamn var därför i allo en stor glädje för Nordströms vänner och valdet dess mera, som den ej uteslutande gällde hans rent måleriska begåfning utan också, och detta var att göra honom rättvisa, hans skaldenatur.

Nordström själf kände sig snarare oroad än lycklig öfver sin succés. Med-

veten som han var, att den värsta och mödosammaste vägen till det föresatta målet återstod, oroades han af att så där i förtid bli behandlad som »den färdige». Hur föga själf belåten han kände sig efter Köpenhamnsutställningen torde framgå af följande rader, som jag citerar ur ett bref han skref till mig efter återkomsten från Köpenhamn. — »Men en sak bland andra har jag lärt af denna vår utställning. Hvad konsten är allvarlig! Jag tyckte jag sökte ta det au se-rieux, men jag märker att man på den skalan måste högre upp. Kan man ej måla med sitt hjärtas rödaste blod — ja då var det aldrig lönt.»

Under besöket i Köpenhamn hade Nordström stiftat bekantskap med fransmannen Paul Gauguins konst. Hur föga tilltalad han än kände sig af den kalla och stämningstomma andan i dennes taflor, fann han dock hos dessa en egenskap, som måste tilltala honom dess mera, som han själf sedan några år sträfvade i samma riktning. Han fann en fullt medveten, strängt ornamental anordning af massverkan i bilderna, hvilket gaf dessa ett ur dekorativ synpunkt högt värde. En tafla är ej enbart ett medium, genom hvilket konstnären öfverför sin stämning på åskådaren, den är också ett prydnadsting, som, för att tilltala ögat som sig bör, måste rätta sig efter de för all dekorativ konst gemensamma harmonila-garne.

Redan i »Gula huset», i »Templet» och framför allt i den nattliga utsikten öfver »Fåfängan» hade Nordström med öfvertygelse förfäktat denna sanning, men hos Gauguin fann han den betonad med än större stränghet, och denna stränghet ej blott tilltalade honom, den blef honom en maning att för egen del och på sitt vis söka nå vidare på den beträdda vägen. På sitt vis, ty medan Gauguin använde den ornamentala enkelheten och