Sida 116
Karl Nordström och det moderna stämningslandskapet. Af Richard Bergh. Med 10 bilder
IOO RICHARD BERGH.
släkttycke i uppfattningen med äfven andra af friluftsskolans målare, så stod man nu inför en stil, hvilken till humöret, till färgverkan och till »touchen» var så absolut personlig, så olik hvarje annan målares, äfven deras, hvilka samtidigt med Nordström sökte sig fram mot en liknande dekorativ enkelhet i de yttre medlen, att man icke kan förvånas öfver att den stora publiken ej genast var beredd att lycksalig vandra in i det nya rike Nordström öppnade för dem. Däremot måste man opponera mot det ofta hörda påståendet, att han ej hade rätt att tolka naturen som han gjorde.
»Konsten måste alltid uppfinnas på nytt och göras om från början», säger Julius Lange. Han säger också, att tekniken, för att hafva något sannt konstnärligt värde, måste utvecklas af konstnären själf i förhållande till de ämnen han behandlar, det innehåll, han vill uttala; den skall leda sitt ursprung från konstnärens egen känslovärld och noga svara till grundtonen i hans väsen. Om Lange har rätt häri, så gick Nordström i ensamheten på Tjörn den rätta vägen mot det rätta målet. Ingen stil skall bättre än hans kunna åskådliggöra anden i den trakt, han så högt älskade. Ingen stil skall heller bättre kunna åskådliggöra hans egen ande. Hvad som låg djupast i hans väsende fick nu först sin rätta lefvande gestalt. För hvar och en, som känner Karl Nordström, måste det stå klart, hur fullständigt hans nuvarande måleriska stil svarar till hans person. Det finnes intet i den förra, som ej har sin motsvarighet i den senare — från den djupa, mörka patos, som utgör begges fond, till den stolta och afmätta hållning, som präglar dem bägge till det yttre. Konsthistorien talar ofta om den eller den konstnärens »andra manér» till skillnad från ett föregående uttrycksätt konstnären haft. På samma sätt skall en fram-
tida konsthistoria också komma att tala om ett »andra manér» hos Nordström, hur djupa rötter detta än har i hela hans tidigare konstnärsskap ända ned till de första patetiska kolteckningarne från hans ungdom. Hvad som i hufvudsak skiljet-hans senare manér från det förra är en högre grad af manlighet: kraft, djup, stränghet, allvar, behärskning, hvad både form och innehåll beträffar. Hans studier från Frankrike talade om hans klara öga, hans taflor från Djurgården låta oss ana ett vemodsfullt leende kring hans mun, men hans bilder från Tjörn, likasom de från Varberg, visa oss honom med sammandragna ögonbryn, högburet hufvud, blicken trotsigt spejande mot en horisont, öfver hvilken ovädersmolnen stiga tysta och hotande. Den natur han numera ger oss är icke en natur för barn och ungdom att leka och svärma uti, det äten natur för män — att grubbla i.
Parallelt med utvecklingen af Nordströms anda går utvecklingen af hans kolorit. Äfven den har utvecklats i djupet af hans inre, har mognat genom hans själs intryck, har ljusnat och mörknat meel dessa. Hans färgackord, som från början voro lätta och blonda, mer lysande än djupa, framvälla i hans senare konst runda och fullstämmiga som orgeltoner, med hvilka de också i enkelhet och i allvar ha släktskap. — I fråga om att logiskt utveckla en färgton genom alla dess skiftningar från ljus till dunkel, från värme till kyla, har Nordström ingen jämnbördig bland sina kamrater. Han släpper aldrig den tråd han håller i handen, han virar den omsorgsfullt in i den nästföljande, och så vidare hela taflan igenom, tills han öfver duken spunnit en hel, harmonisk färgväf, utan hål eller knutar. Granskar man närmare Nordströms ljusverkningar, ser man ett oafbrutet flätverk af små rena färger, hvilka öfverallt gripa in i hvarandra och med de finaste
Källa: Project Runeberg ·
