Sida 136
Kors och halfmåne på Kreta. Af John af Klercker. Med 7 bilder
128
JOHN AF KLF.RCKER.
på det allvarligaste hotade deras ekonomiska existens. Sedan lång tid tillbaka hade den turkiska regeringen plägat förläna sjundedelsskatten från distrikten såsom belöning åt sina turkiska tjänstemän, och under tidernas lopp hade dessa lif-räntor i praxis förvandlats till ärftliga förmåner. Den egyptiska regeringen, hvilken i hemlandet genom konfiskation af all jordegendom sökt skaffa sig medel att ekonomiskt befästa sitt begynnande stormaktsvälde, började nu äfven på Kreta ett liknande konfiskationssystem. Början gjordes med räntor, som turkarne uppburit. Denna åtgärd uppväckte en stark ovilja bland öns muhamedanska bekännare, hvilken ytterligare stegrades därigenom att krig utbrutit mellan den egyptiske satrapen och hans osmaniske länsherre. Under denna period började de egyptiska myndigheterna utveckla en olidlig misstänksamhet mot muhamedaner-na på ön, som misstänktes för sympatier för Höga Porten, brefhemligheten kränktes öppet, och flere turkar afrättades på godtyckliga grunder, samtidigt med att en massa nya skatter och pålagor infördes, hvilka i första hand drabbade den muhamedanska befolkningen. Det hade därför varit att vänta, att denna del af befolkningen satt en upprorisk rörelse i seen. Så blef dock icke fallet, men däremot började, när Grekland efter konung Ottos tronbestigning kommit under lugnare inre förhållanden, uppviglare från fastlandet sprida oro bland de kristna kretenserna. Det personliga besök, hvarmed Mehmet Ali på sommaren 1833 hedrade ön, förbättrade ingalunda ställningen, ty de landsfaderliga åtgärder, hvarmed han sökte tvinga öns inbyggare till ett bofast lefnadssätt, behagade icke de kristna kretenserna, som under den revolutionära perioden allmänt fått smak för ett kringstrykande lefnadssätt i bergen. I själfva verket voro de införda be-
stämmelserna om obligatorisk odling af jorden och straffpåföljderna för underlåtenhet häraf så stränga, att de måste leda till en snar konfiskation från statens sida af nästan all jordegendom på ön.
Trots detta missnöje och de ständiga oroligheter det förorsakade, visade förhållandena på ön en tydlig tendens till det bättre under Mustafa Paschas och hans efterföljares regering. Sedan Kreta 1841, efter de egyptiska stormaktsplanernas stäckande, åter förenats med Turkiet, blef äfven denna del af riket delaktig af de västerländska strömningarna och re-formsträfvandena inom det osmanska väldet. Frän regeringens sida vidtogos ärliga och, efter allt att döma, ganska effektiva åtgärder till landets höjande i både ekomiskt och andligt afseende. Särskildt åkerbruket var föremål för liflig uppmuntran, och nya kulturväxter infördes med stor framgång. Kreta var pä god väg att blifva en af Turkiets allra lyckligast lottade provinser, och skulle utan tvifvel ha blifvit det, såvida det grekiska annektionspartiet på fastlandet lämnat ön i fred.
Fastlandsgrekerna, som visade sig fullkomligt oförmögna att sköta sitt eget land oeli redan förvärfvat större landområden än den unga grekiska staten förmådde smälta, sträfvade emellertid oaflåtligt efter nya landvinningar. Därför begagnades äfven den obetydligaste och oskyldigaste åtgärd från den kretensiska regeringens sida såsom anledning att uppvigla de kristna bergsborna. Under Mustafa Pascha's reformvänlige son Veli Pascha togs upprättandet af ett för kristna och muhammedaner gemensamt elementarläroverk som kärkommen anledning till ett sådant uppviglingsförsök, och 1859 bröto sfakioterna, som understöddes med vapen från Grekland, ned från sina berg och öfversvämmade låglandet. Den muhamedanska och äfven en stor
Källa: Project Runeberg ·
