Ord och Bild: 1897

130

JOHN AF KLF.RCKER.

del af den kristna landtbefolkningen flydde till de befästa städerna, under det frihetshjältarna med rikt byte af röfvad boskap återvände till sina bergsbyar. Genom detta infall blef skörden det året förstörd.

När konung Georg vid sitt tillträde till makten — efter den grekiska revolten 1862 och konung Ottos fördrifvande — bringade Grekland de joniska öarnes förenade stater såsom skänk af England,eggades ytterligare den grekiska nationens storhetsmani. Man började vidtaga systematiska åtgärder för att med eller mot deras vilja befria kretenserna. Några dåliga år i början af 60-talet alstrade på ön ett allmänt obestämdt missnöje, och 1866 lyckades ändtligen fastlandsagitatorerna att på allvar tända krigsfacklan på det olyckliga Kreta.

Högtrafvande proklamationer, som fabricerats i Atén, underrättade den civi-.liserade världen och Kretas befolkning om existensen af skriande missförhållanden, hvarom den senare själf icke hade någon aning, och affordrade i frihetens namn Turkiet reformer, som kretenserna själfva icke haft någon tanke på att begära, och hvilkas innebörd de alls icke fattade. Men man var nu en gång van att blindt lyda hvarje uppmaning att slåss mot turkarne, och spridda revolter uppstodo på skilda ställen af ön. I Grekland insamlade en mängd kommittéer öppet penningar till vapen och krigsförnödenheter, och i de stora europeiska och nordamerikanska städerna bildade sig äfven kommittéer för att understödja frihetens sak. En afdelning frivilliga under den grekiske majoren Zam-brakakis landade i Sfakiä på sydkusten af ön och trängde genom Askyfopasset mot norr för att öfverrumpla Khaniä. Vid Vafé led denna kår, som i afgö-randets stund på ett skamligt sätt öfver-gafs af sina kretensiska allierade, ett

afgörande nederlag och skingrades fullkomligt *.

Efter nederlaget voro sfakioterna de första att underkasta sig turkarne och förråda revolutionens sak, och de fingo för detta välförhållande äfven bibehålla sina gamla privilegier ograverade. Äfven de öfriga delarne af ön, som besattes af turkiska och egyptiska trupper, voro ej sena att följa deras exempel, och upproret skulle utan tvifvel hafva upphört redan hösten 1866, såvida de grekiska kommittéerna, som indirekt understöddes af Europa, icke föresatt sig att till hvarje pris fullfölja revolten. Nya skaror af frivilliga, däribland talrika röfvare från de grekiska bergstrakterna, som Grekland säkerligen icke utan tillfredsställelse på detta vis förskaffade ett nytt verksamhetsfält, öfverfördes till ön, och en massa segerbulletiner, som utvisade revolutionens framgångar, spriddes via den grekiska pressen öfver Europa.

I de norra distrikten, där öfverste Koroneos organiserat upproret, intogo turkarne den 7 nov. klostret Arkadi, som var besatt af en insurgentafdelning, och dit en mängd kristna kvinnor och barn tagit sin tillflykt. Besättningen hade

* Denna affär är belysande för de kristna bergsbornas sätt att föra krig. De forskansa sig i bergspass bakom stenar och för tillfället uppkastade stenmurar och underhålla, så länge fienden är utom skotthåll, en intensiv snabbeld. Gör fienden ett allvarligt anfall och märka kretenserna, att de fientliga kulorna börja uppnå deras positioner, utrymma de dem vanligen, och deras öfverlägsna skicklighet i att springa i bergen gör, att de turkiska trupperna ytterst sällan lyckas komma dem inpå lifvet. Själfva anfalla de nästan aldrig på allvar en beväpnad trupp. Detta egendomliga slags guerillakrig af-sticker bjärt mot exempelvis kubanernas stridssätt mot spaniorerna på Cuba, där gång på gång kubanska afdelningar, beväpnade endast med machetes och utan eldvapen, vågat sig-i ursinnigt handgemäng med välbeväpnade trupper. Jfr. Ballot, anf. arbete.