Sida 140
Kors och halfmåne på Kreta. Af John af Klercker. Med 7 bilder
132
JOHN AF KLF.RCKER.
vägrat att gifva sig, och när intagandet skedde, sprang af obekant anledning ett krutmagasin i luften, hvilket vållade stor manspillan.
Under denna fas af upproret intogo öns guvernör Mustafa Pascha och sultanens särskildt ditsända specialkommissarie i alla afseenden en korrekt hållning. När de muhammedanska invånarne, som lif-vades af rashat och hämdbegär mot sina kristna landsmän, anhöllo att få väpna sig och bilda friskaror, så vägrade paschan detta under förklaring, att kriget af humanitära skäl endast finge föras med reguliära trupper, och den turkiska regeringen lade inga väsentliga hinder i vägen för den massexport af kristna flyktingar till Grekland, som ingick i kommittéens planer. Efter Arkadis fall lät Porten själf föra de öfverlefvande i säkerhet till Grekland.
Från fastlandet anlände under hösten nya frivilliga, bland andra den framstående medlemmen af Paris-kommunen Gustave Flourens med ett antal forna gari-baldister, och Bysantios friskara, hvilken medförde ett par små kanoner. Efter att fåfängt hafva sökt attackera fortet Kisamo Kastéli i nordvästra hörnet af ön blefvo insurgenterna under vintern 1866—67 in" stängda på den vilda bergsplatån Omalos midt i Hvita Bergen. Vid sitt framträngande mot norr för att uppnå låglandet vid Khaniå-viken hade Zambrakakis afdelning blifvit tillbakaslagen vid Lakhos; och från väster trängde turkiska trupper, från forten Selino Kasteli i sydväst och Kisamos Kasteli i nordväst, Koroneos och Bysantios skaror öfver Haghia Iréne och Khosté in bland bergen. Den sista öppna kommunikationen med sydkusten genom det berömda passet Ruméli af-skars genom trupper, som efter bombardemang af kustbyarne landsattes vid kusten nedom Haghia Ruméli. Insurgenterna, som bortskjutit sin ammunition,
tvungos nu att retirera från Rumelipasset öfver byn Samaria och uppför Xilo Skala till Omalos högplatå.
Hade turkarne nu med stränghet uppehållit blockaden både till lands och vatten, skulle insurgenterna snart varit nödgade att gifva sig. Så skedde icke, och Koroneos bereddes tillfälle att undkomma till de centrala delarne af ön, där han på sluttningarne af Idaberget sammandrog nya insurgentskaror, förstärkta af frivilliga under den gamle maniotiske insurrektionsledaren Petropulaki. Zambrakakis instängda afdelning erhöll genom denna diversion åter luft och lyckades öppna kommunikation med den sfakioti-ska och selinotiska kusten, dit den atenska kommittéens blockadbrytare Arkadi öfverförde stora mängder af ammunition och lifsmedel. Arkadi var en hjulångare, som inköpts i Liverpool och som redan förut tjänstgjort såsom blockadbrytare under amerikanska inbördeskriget, och den gjorde under våren 1867 regelbundna turer mellan Syra, en af de grekiska cykladerna, och Kretas sydkust. En stor del af det, som på detta sätt insmugglades, synes dock icke hafva kommit de opererande insurgentafdelningarne till godo, då kustbefolkningen betraktade dessa varor som god pris och behöll dem. Hela tillförseln af krigsförnödenheter skedde föröfrigt på ett fullkomligt hufvudlöst sätt, de olika understödskommittéerna saknade samband sinsemellan, och insurgenterna hade icke upprättat någon verklig centralmyndighet på ön, som kunde sörja för fördelningen till de olika stridande afdelningarne. När man därjämte betänker det oerhörda slöseri med ammunition, som kretenserna älska att bedrifva, så är det icke underligt, att de stora penningesummor, som från Grekland och Europa offrades på revolutionens sak, icke åstadkommo några motsvarande resultat.
Källa: Project Runeberg ·
