Ord och Bild: 1897

134

JOHN AF KLF.RCKER.

skilliga träffningar besattes oeh pacificerades. De sprängda banden i denna trakt hindrades att förena sig med den kvarvarande insurgentstyrkan i Hvita Bergen genom trupper, som sjöledes fördes till Franko Kastéli och därifrån via Kalikråtiplatån etablerade förbindelse tvärs öfver ön med truppafdelningarne söder om Armyroviken.

Paschan beslöt sig nu för att straffa sfakioterna för deras tvetydiga hållning och bombarderade byarne längs Sfakiås kust. De turkiska trupperna forcerade bergspassen och framträngde till Omalos-platån. Insurrektionen var uppenbart tillbakaslagen på alla punkter.

I Europa, där man blifvit vilseledd af de panhelleniska kommittéernas ständigt upprepade men till största delen osanna * beskyllningar mot turkarne för omänsklig grymhet vid upprorets undertryckande, iscensattes nu en kretofil rörelse, hvilken förmådde regeringarne, särskildt den ryska och den franska, att sända örlogsfartyg till ön för att rädda de kristna och öfverföra dem till Grekland. Att våldshandlingar förekommo från turkiska truppers sida är nog riktigt i enstaka fall, men man får ej förglömma, att de kristna ingalunda föregått med något exempel af humant krigföringssätt och själfva på det hänsynslösaste sätt sköflat den muhamedanska befolkningens olivplanteringar och bostäder, så ofta de kommit i tillfälle därtill. Deras ociviliserade natur hade ock ledt dem till grym misshandel af fångar och till afskyvärda stympningar af deras slagna fienders lik, hvilket var ägnadt att upptända moslims raseri. De turkiska myndigheterna vidtogo äfven allvarliga och energiska åt- ■

* Ofverdrifterna och osanningarne i de grekiska beskyllningarne bevisas genom öfverensstämmande intyg af flere européiska konsuler och af trovärdiga européer, som tjänstgjorde på de turkiska örlogsmännen.

gärder till stäfjande af de irreguliära turkiska truppernas excesser, men detta fick man då icke veta i Europa.

Ankomsten af de europeiska krigsfartygen, som ditsändes för att rädda de kristna — de i lika hög grad af kriget hemsökta muhamedanerna lämnades åt sitt öde —, uppfattades i Grekland och af upprorsmännen som bevis på en direkt inblandning från Europas sida till pan-hellenismens förmån, och upprorsskarorna började åter samla sig i de segrande turkiska truppernas rygg.

Inför ett sådant illojalt och oförtäckt fientligt uppträdande från Greklands och Europas sida, hvilket senare dock efter Krimkriget högtidligen garanterat Turkiets territoriela integritet, såg sig Höga Porten, som med sin prekära ställning icke ville inlåta sig på risken af ett krig med Grekland, föranlåten att inslå på en ny väg till de panhelleniska planernas korsande. Sedan Omer Pascha i september utfärdat en allmän amnestiproklamation för dem som nedlade vapnen, anlände i oktober den upplyste storvesiren Aali Pascha i egen person till Kreta. Han sammankallade de olika distriktens representanter till en konferens och meddelade dem sultanens beslut att införa reformer på ön, hvilka, som han själf säger i sin rapport till sultanen, voro afsedda att åstadkomma »self-government» i detta ords mest demokratiska betydelse. Sam tidigt vidtogos åtgärder för systematisk ockupation af de hotade landsdelarne och exemplarisk afstraffning af hvarje utländsk frivillig eller rebellisk kretens, som efter amnestitidens slut anträffades under utöfvande af någon fientlig akt.

Dessa åtgärder ledde till önskadt resultat, och ehuru Grekland först påföljande år genom pariskonferensens uttryckliga påtryckning kunde förmås att afstå från vidare inblandning i Kretas inre förhållanden, upphörde revolten småningom afsig