Ord och Bild: 1897

146

FREDRIK SUNDBÄRG.

drifvas att i städerna nedslå våra bopålar, hvad göres för vår trefnad i dessa tvungna hemvist? Och då vi alltjämt måste bevittna, hurusom gamla historiska, för mången af oss så kära och intressanta stadsdelar, byggnader och minnesmärken, bit för bit försvinna eller mången gång rent af med våld undanrödjas massvis, — hvad fa vi i ersättning?

Svaret på dessa frågor ha »tidens gudar» genast till hands: Se på statistiken: jämför t. ex. dödlighetssiffrorna för våra städer förr och nu och säg sedan, om vi icke gått framåt! Det Sr ej många årtionden sedan exempelvis Stockholm företedde mortalitetsöfverskott; nu tendera så väl Stockholms som våra öfriga städers befolkningsförhållanden att allt mera närma sig landsbygdens. Detta tyder ju på ofantliga framsteg i hygieniskt afseende; och förbättringarna i fråga om brandfrihet och kommunikationer lära väl icke kunna bortresoneras? Nå väl: hygien, brandfrihet och trafikens tillgodoseende ha just varit de bestämmande faktorerna vid uppgörandet af våra nya stadsplaner, och det är alltså dem vi till god del ha att tacka för de påvisade förbättrade förhållandena.

Mot detta svar från det optimistiska hållet har skeptikern icke skäl att i princip göra invändning. Han erkänner villigt de högst betydande framstegen ur alla dessa synpunkter, icke minst hygienens, fastän det ej kan förnekas, att denna i många af våra städer ännu lämnar blott alltför mycket att önska, och än vidare inrymmer han gärna åt stadsplanerna hvad på deras andel kan komma af framstegen, äfven om han såsom dessas orsaker måste i främsta rummet sätta en stigande folkupplysning, en förbättrad hälsovård o. s. v. samt af teknikens nyheter främst vattenledningarna och först därnäst den nyare byggnadslagstiftningen och stadsplanerna. Att man i hvarje fall

bör akta sig att skrifva alltför mycket på de sistnämdas räkning, synes framgå af sådana fakta som t. ex. att staden inom broarna hör till de i fråga om dödligheten bäst lottade delarna af Stockholm.

Låt oss för tillfället bortse från denna sida af saken, hvarom alla i hufvudsak torde vara ense, och ägna vår uppmärksamhet åt stadsplanerna ur estetisk synpunkt.

Mången torde väl anse denna synpunkt så underordnad, att vi ej ha rätt (och för öfrigt icke heller råd) att låta oss påverkas däraf vid fråga om en allvarlig sak sådan som en stadsplan; men i allmänhet torde man kunna utgå från den förutsättningen, att de som uppgjort våra nya stadsplaner ledts af en mer eller mindre framträdande sträfvan att åstadkomma något prydligt. Mången gång hafva de verkligen gjort högst aktningsvärda bemödanden och alls icke sparat på uppoffringar just i detta syfte; — med hvad framgång skola vi söka i det följande något belysa.

För detta ändamål torde dock först böra lämnas en, om ock flyktig, historisk öfverblick af stadsplanskonstens utveckling.

Göra vi då början med antiken, visar oss Pompeji en fullkomligt bibehållen romersk stadsplan. Vid hastigt påseende ter sig denna plan ej så synnerligen olik våra nuvarande städers; systemet af gator och kvarter, med rektangeln som den förhärskande formen, förefaller att vara detsamma. Man märker dock snart, att våra dagars långt drifna skematise-ring varit främmande för antiken: så generar man sig i Pompeji alls icke för en sned vinkel, en krökt gata eller annan oregelbundenhet, hvartill förhållandena gifvit anledning.