Ord och Bild: 1897

146

FREDRIK SUNDBÄRG.

allt var en tvingande nödvändighet. Också blef den strategiska synpunkten mer eller mindre bestämmande för hvarje stadsanläggning. Borgen och i synnerhet ringmuren med sina vallar saknades sällan. Byggnadssättet med de trånga gatorna, smala tomterna och jämförelsevis höga husen har, som ofta påpekats, sin förklaring främst i det begränsade utrymmet inom ringmurarna. Dessa senares sträckning betingades af stadsportarnas läge, likasom af strategiska beräkningar, och återverkade i sin ordning på stadens form och hufvudgatornas läge. Öfriga därtill samverkande faktorer voro dels terrängförhållandena (så se vi i städer belägna på bergssluttningar hufvudgatorna mer eller mindre troget följa nivåkurvorna, samt, vid vattendrag, dessas stränder), dels äfven till någon del — om man så får säga — slumpen, eller rättare den naturliga utvecklingen. Åtskilliga städers huf-vudgator torde ingenting annat vara än de ursprungliga landsvägarna, kring hvilka man byggt.

Resultatet af dessa och dylika omständigheter blef det karakteristiskt oregelbundna medeltida gatusystemet. Endast sällan synes man hafva byggt efter en på förhand uppgjord totalplan; denna blef därvid ofta ganska regelbunden. Ytterligare se vi, huru i de fall, där man ej var beroende af ringmurar, man unnade sig mera rymlighet än eljest blef möjligt. Såsom ett svenskt exempel på sist antydda förhållande må nämnas 1400—1500-talets Jönköping, en stad hvaraf väl nu mera icke ett spår återstår, men som af Viktor Rydberg framdragits ur glömskan. 1

Exempel på väl bibehållna medeltida stadsanläggningar ha vi som bekant i utlandet ingen brist på; i Sverige har ti-

1 Jfr V. Rydberg: »Det forna Jönköping», Sthlm Alb. Bonnier 1880.

den handskats långt mindre skonsamt med dem. Den bäst bibehållna — ett storartadt konstminne, öfver hvilket vi äfven inför utlandet kunna vara stolta •— är som bekant Visby (plan i nästa häfte); därnäst kommer Stockholms stad inom broarna, som är ursprunglig till planläggningen, om också endast i ringa mån till byggnaderna. Vidare visa i mellersta Sverige Strängnäs, Sigtuna, Vadstena, Söderköping, Skara m. fl. städer tämligen bibehållna medeltidsplaner, hvarjämte i några stiftsstäder, bland hvilka förutom Strängnäs må nämnas Uppsala och Vesterås, vissa partier, särskildt kring domkyrkorna, bevarat något af sitt ursprungliga skaplynne. Annars hafva de uppsvenska gamla städerna i allmänhet blifvit mer eller mindre oigenkännliga, och detta dels emedan de mest varit byggda af trä, dels äfven genom åverkan. Likaså har i Norrland det lilla som möjligen funnits af medeltidsreminescenser i allmänhet gått spårlöst förloradt. Undantag härifrån gör Hernösand, hvars planläggning delvis är ganska ålderdomlig. Något mildare har tiden handskats med de skånska städerna. Malmö, Lund och Ystad hafva i hufvudsak fått behålla sin ursprungliga planläggning och kunna ännu uppvisa en del medeltida byggnadsrester; detsamma kunde åtminstone för icke alltför länge sedan sägas om Helsingborg. Af danska städer visa särskildt Helsingör, Aalborg m. fl. ganska ursprungliga medeltidsplaner.

Under 1500- och början af 1600-talet fortforo de strategiska hänsynen att utöfva sitt välde. Man var i allmänhet hänvisad till att bygga inom stadsmurarna, eller i alla fall att koncentrera sig så mycket som möjligt.

Renässansen kom, kanske mest på grund af dessa omständigheter, icke att göra någon revolution i fråga om städernas allmänna byggnadssätt. Likasom