Ord och Bild: 1897

146

FREDRIK SUNDBÄRG.

Camillo Sitte i Wien, hvars bok: »Der Städtebau nach seinen kiinstlerischen Grundsätzen»1, vi skulle vilja rekommendera till studium åt enhvar, som har med hithörande frågor att göra. Den följande framställningen afser att något belysa de hufvudresultat, till hvilka denne författare kommit.

Sittes afhandling är en jämförande analys af äldre och nyare stadsplaner. Vi nedlägga — så är hans tankegång — ofta i vår tid enorma ansträngningar på våra stadsbyggnader, och månget af våra enskilda byggnadsverk kan t. o. m. jämföras med de bästa, som äldre tider skapat; — hvadan kommer då, att totalin-trycket af våra städer är — det kunna vi ej förneka för oss — så fruktansvärdt frånstötande, medan de gamle mången gång med långt mindre medel åstadkommit verk som tjusa oss, utan att vi egentligen kunna säga hvarför? Det måste ligga någon hemlighet, några fördolda vishetsregler i de gamla, till utseendet så »oregelbundna» stadsanläggningarna. Låt oss söka aflocka några af de erkändt skönaste gamla stadspartierna hemligheten af deras tjuskraft!

Författaren har lyckats öfver förväntan.

Till en början konstaterar han det enkla faktum — »Columbi ägg» skulle man kunna säga — att när man bedömer en stadsplan ur estetisk synpunkt, man icke har att fästa sig vid hela systemet, ty detta uppfattar man aldrig i verkligheten, utan endast vid de resp. detaljpartier däraf, som man i hvarje fall öfverskådas Det var just hvad de gamle på grund af sin sunda instinkt hade klart för sig, men som man i våra dagar tyckes hafva förgätit.

De gamle frågade ej efter, huru stadsplanen tog sig ut på papperet, och detta kanske hufvudsakligen af det skäl

1 Wien; Carl Graeser 1889.

att de icke så mycket som vi arbetade på papperet. — Vi ha i den föregående historiken sökt karakterisera deras städer såsom i stort sedt en naturprodukt eller i alla fall produkten af en organisk utveckling. — Deras bemödanden gingo i hvarje enskildt fall ut på att i verkligheten skapa för ögat tilltalande bilder. Därvid leddes de af omsorgsfullt bevarade traditioner, på hvilkas grund de byggde vidare genom egna erfarenhetsrön, och på detta sätt utvecklade sig en verklig stadsplanskonst, en medveten konst som finnes i deras skapelser trots den skenbara planlösheten, en länge sedan förgäten konst, som Camillo Sitte kraftigt bidragit till att åter framdraga i ljuset.

Söker man kvintessensen af den omisskänneliga motsatsen mellan våra dagars stadsplaner och alla föregående tiders — vi tänka oss i allmänhet i det följande medeltidsstaden såsom typ för de gamla städerna —, så finnes denna enligt vårt förmenande just i det faktum, att våra nya städer icke uppkomma såsom en naturprodukt utan byggas efter en plan uppgjord på förhand och uppgjord — pà kammaren. Det är endast en nästan oundviklig följd häraf, att systemet fått träda i naturens ställe. Så småningom glömmande de gamla traditionerna, hvilka synts dem för krångliga, och understödda af den för vår tid utmärkande fantasilösheten, hafva de nye mästarne sökt skönheten i systemet sådant det ter sig på papperet. De hafva komponerat de praktfullaste kombinationer af geometriska figurer, rektanglar, kvadrater, cirklar, trianglar, ja t. o. m. sexkanter (det sistnämda har varit Chicago förbehållet), utan att besinna, att det kanske först blir en aflägsen framtid förbehållet att i verkligheten sentera skönheten i deras skapelser — den tid nämligen, då de nu brukliga fortskaffningsmedlen aflösts af ballongen.