Tillbaka Read Runeberg

Ord och Bild: 1897

Originalsida 196
Originalsida 196
Originalsida 196
Originalsida 197
196–197

På sidan 196 nämns August Blanche, Gustaf Fröding, Oskar Levertin

Sida 196

Fredrek på Ransätt. (F. A. Dahlgren.) Af Gustaf Fröding

i82 GUSTAF FRÖDING.

Stina och Per litet väl durnsnutigtbondk vicka. Den berömde Löpar-Nisse saknar nog inte förebilder bland s. k. »fantar» från Värmlands landsvägar och väl ej heller den kavata Britta i Gyllby bland förmögna och högfärdiga rikemansdöttrar på storbonde-gårdarne. Mest konstnärlig karakter är det på gamle Sven Ersson. Det är en viss lugn och hedersam tvärsäkerhet öfver honom; han är icke så ädel som hans ädle son Erik men han är ej heller någon egentligen dålig människa, fastän han allt gjort en del små fuffens — en litet dryg och litet oärlig fader nämdeman, som oaktadt sina små snedklifningar från den rätta vägen besitter något af verklig, icke spelad rättframhet och värdighet.

Trots alla brister kan man dock någorlunda förstå styckets förmåga att fängsla den stora publiken, äfven om man bortser från den oäkta känslosamheten och de oäkta roligheterna, hvilka väl annars också slå an på hvad som är motsvarigt hos många åskådare. Handlingen är visserligen icke mycket originel, — det är den gamla välbekanta om kärleken mellan rikemans son och fattigmans dotter — men den är icke desto mindre underhållande, nästan »spännande», och illustreras på ett uppfriskande och något så när naturligt sätt af visor och folkdansar. Ställdt i jämförelse med samtida dramer af närbesläktadt slag, t. ex. vissa af August Blanche, tör stycket i några hänseenden vara ett framsteg och har väl haft sin uppgift att fylla i det svenska folkskådespelets utveckling.

Det är dock som sagdt egentligen som visdiktare Dahlgren förtjänar berömmelse och det i mycket högre grad än som kommit honom till del. Han skulle också sannolikt betraktats som en mera betydande diktare, om han skrifvit på högsvenska och icke på ett för den större delen af den läsande allmänheten svårbegripligt landsmål. Han har i sin art ingen nämnvärd föregångare utan har själf funnit materialet för sin konst och sättet att behandla det, hvilket icke kan sägas om så synnerligen många svenska diktare, äfven med rätt stort anseende och värde. Efter Bellman har ingen i visans form gifvit en så verklighetsenlig och lefvande skildring af de lägre klassernas lif,

ej häller låtit den klinga med så frisk och munter klang.

Har Fredrek på Ransätt i sin art ingen föregångare, så har han så många fler efterföljare i dessa dagar. Hr Oscar Levertin har med rätta beklagat sig öfver allt det myckna bondoväsen, som på sista tiden uppstått inom vårt lands litteratur och på dess sångtribuner. Det är icke så alldeles nödvändigt att skrifva om brännvinsrus och träskodans, menar hr Levertin, man kan äfven skrifva om opium, prinsar och docenter, hvilka också höra till »folket». Detta är alldeles sannt, men det finnes äfven en annan synpunkt, från hvilken man kan känna sig litet obehagligt berörd af de myckna folkliga låtarne och trallarne. Bondedikten, idkad af folk, som icke genom personlig beröring känner böndernas lif, kan lätt bli till jollrigt och osannt härmnings-försök efter förebilden. Redan Fredrek på Ransätt stod på ett visst afstånd från det bondelif han skildrade, men det fanns åtminstone under hans tid till såsom verklighet. Nu mera är det verkliga bondlifvet i gammaldags mening i stark tillbakagång under den amerikaniseringsprocess, som öfverallt försiggår i bygderna. Folklifvet på landet börjar allt mer likna städernas underklass- och medelklass-tillvaro, och skall det skildras, måste det ske på helt annat sätt än det traditionela. Det tycks mig att Dahlgrens efterföljare alltför litet beakta detta, och äfven författaren till »Värmländska låtar» samt »Räggler och paschaser» har i det fallet gjort sig skyldig till synder, som han ångrar. Men om en visdiktare kan få fatt på de nya tonerna och takterna, de nya karaktersdragen i det omskapade folklifvet och däraf bilda en ny litteraturart, så torde äfven denna mycket väl kunna hålla sig uppe vid sidan af prins- och docentpoesien, ehuru den icke har någon rätt att tränga ut den senare eller bringa den i missaktning. Det behöfs bas och alt så väl som sopran och tenor i den svenska poesiens körsång. Att tysta ned hela stämmor eller enskilda röster, vare sig att de ljuda långt nere eller högt uppe, är att stympa klangens rikedom och mångfald. Endast de falskt ljudande tonerna må icke tålas.

På sidan nämns August Blanche, Gustaf Fröding, Oskar Levertin

Källa: Project Runeberg · ·