Ord och Bild: 1897

2 18

PAUL ROSENIUS.

sin kropp i en mycket diskret och mycket stark båge, af hvilken endast ändpunkterna komma i närheten af kontrahentens. Då han synas bakifrån, framställer sig profilen af hans på sned lagda hufvud och ett väldigt tomrum mellan hans hjulben. Så börjas det. Under sirliga, virtuosmessigt afmätta danssteg och ett stolt men mildt leende låter han sin sköna sväfva öfver tiljorna, medan han välvilligt markerar takten genom att med en viss precision sätta fötterna i golfvet och genom att låta vänstra armen med hennes högra rytmiskt höjas och sänkas. I lämplig tid — han låter sin dam njuta i små portioner — håller han inne med en beundransvärd säkerhet, blir ett ögonblick kvar i dansställningen, och med en blick på samma gång tackar han och afläser sin skönas beundran, hvarpå han rätar upp sig och för henne till barrieren. Han lutar sig med ryggen mot denna, kastar hufvudet käckt tillbaka, lägger ena benet öfver det andra, sätter ena handen i sidan och tar med den andra, på en gång värdigt och elegant, efter en kulört näsduk, som med en snibb tittar upp ur hans bröstficka. Och alla dansande par framför honom skönjer han flyktigt som en likgiltig dröm.

V.

Det är morgon i midten af maj.

Vidt öfver slätten strömmar solljus och lärksång. Landsvägen ligger ljus och torr. Almar och pilträd löfvas, och sparf och pilfink kvittra från deras grenar.

Som gröna lågor böljar i solglansen ängarnes gräs. Millioner maskrosor räcka mot den ljusblå himlen sina blomkorgar, och vinden leker i hästhofvens silkefju-niga frukter.

Det lyser grårödt från buktiga tegar med spirande korn och spirande hvete, och vinterrågen står hög och grön.

Det blinkar blått, blåare än himlens blå, från mergelgrafvar och från moss-grafvars vatten, rödblackigt af simmande pilörtsblad, omramadt af vassens blekta stabbar och sanka ängars fuktigt gröna gräs.

Gårdars hvita rappning och röda korsvirke gömmes undan inom tätnande häckar, blommande lönnar och popplars glansigt rödgula bladfång. Och öfver gårdarne bada sig dufvorna i vårluften, bländhvita, rödbrokiga och skimrande blå.

Min väg går genom ett skogskärr. Vid det vattenfyllda diket skola hundkäxen till att blomma. Under vattnet breda sig rosettformigt dyborrens sågblad, och öfver ytan höja sig bland flytande Hydrocharis grodnatens bladfransar.

Snart höjer sig marken, och skogsbacken prunkar med klintbläror och smultronblommor.

Jag tränger mig fram bland hagtorn-snår, där blomknopparne ljusna och kvistarne skjuta blodröda bladskott, bland ljusgröna hallonstånd och hasselbuskar, där dagern ännu silar genom bladverket, och bland taggig slån, där bladlösa grenar siras med bländhvita blommor. Löf-sångaren, som smyger genom hagtornet, sjunger ideligen sin söfvande sommarvarma strof. Midt på solljusa dagen slår näktergalen sina klangfulla reveljer. Bland ekarnes små bleka blad krypa nötväckor och kärrmesar, och en ekorre, ännu grå i ryggen, sitter fnysande och späjande på en gren.

Öfver snåren reser sig en gammal apel. Kring blommornas snö och rosa och kring knopparnes purpur flyter himlens varma blå. En liten stjärtmes far från kvist till kvist och hänger sig ibland vid blommorna.

På en skogsäng, där det glänser och doftar från ungbjörkars späda blad, är marken hvit af tusenskön, ängskrassen reser där sina blekvioletta blomklasar,