Ord och Bild: 1897

284

C. BILDT.

Tordinona efter ett vid Tibern liggande torn, i hvars närhet den var belägen. Det finnes få anteckningar bevarade om denna teater, som synes ha varit ganska obetydlig, fast den omhuldades af påfvens nevö kardinal Chigi och af den sköna Maria Mancini Colonna. Liksom Ne-ro's teater i Anzio hade den en fond som kunde öppnas, så att man såg Tiberstranden såsom bakgrund i sceneriet. Detta antyder, att spektaklet ägde rum om dagen.

Kristina intresserade sig icke särdeles för Tordinona-teatern men lät i stället då och då uppföra komedier hos sig i Palazzo Riario, dit hon åter inflyttat vid hemkomsten från Sverige. Under karnevalen 1666 spelades där en opera af Alexandre Crescenzi, hvartill kardinal Azzo-lini författade prologen. Den föranledde en liten missämja med Don Lorenzo Colonna och hans gemål, hvilka önskade att taga med sig till Venedig några af drottningens musici och illa fördrogo, att detta nekades dem för operans skull. Samtidigt lät Kristina gifva flera komedier, om hvilka vi icke hafva oss annat bekant, än att en genuesisk diplomat skref hem, att de voro högst oanständiga. Föreställningarna bevistades icke desto mindre af så mänga kardinaler, att det på skämt sades att de gåfvos inför det heliga konsistoriet.

Kristinas andra resa till Sverige höll henne borta från Rom öfver två år, juli 1666 — november 1668. Vid sin återkomst fann hon Giulio Rospigliosi på påfvestolen. Den älskvärde skalden, som i sin ungdom ägnat sångerskan Leonora Baroni en svärmisk hyllning, och då haft den sjuttonårige Azzolini till rival, hade blifvit Clemens IX, och mot vanligheten sökte han icke att genom öfverdrifven stränghet kväfva minnet af att han en gång varit en människa som andra. Han förblef en glad, vänsäll och

hjärtegod gammal herre och teaterns beskyddare och vän. Under den första karnevalen efter hans tronbestigning, i januari 1668, gafs i Palazzo Ludovisi (sedan Palazzo Piombino vid Piazza Colonna, nu rifvet) en ny melodram Baltasara eller »Skådespelerskan i Himlen», med musik af Abatini, dekorationer af Bernini och text af hans helighet själf, skrifven likvisst medan han ännu var nuntius i Spanien. Ämnet var i högsta grad uppbyggligt. Den spanska sångerskan Baltasara öfvergifver sin älskare, scenen och världen för att som eremit i ödemarken försona sig med Gud. Segerrikt motstår hon alla frestelser och undgår alla faror midt bland äfventyr och strider mellan turkar och spaniorer, och firar till slut sin apoteos med att upptagas till himlen under sång af änglar och dans af de sju dygderna-

Att operan väckte stormande bifall behöfver väl knappt sägas. Den uppfördes sju gånger, något oerhördt för den tiden, och hade för öfrigt den opåräknade följden, att en ung kammarjungfru greps af Baltasaras exempel och förklädd till karl flydde ut för att lefva eremitlif i bergen. Inga kostnader hade sparats på uppsättning och kostymer. Endast biljetterna kostade 300 scudi (1500 frcs), men så voro de också af majolika.

Kristina fick ej se Baltasara, ty hon kom ej tillbaka förr än nio månader efter föreställningens slut, men så snart hon åter hunnit bli installerad i Palazzo Riario, vidtogo genast förberedelserna för ett lifligt deltagande i nästa karnevals nöjen. Ären 1668 —1676 voro hennes mest lysande tid i Rom; hon stod på den bästa fot med de två påfvar, Clemens IX och Clemens X, som då regerade, hon sysselsatte sig mindre med politik, sedan försöket att bli väld till drottning i Polen misslyckats, och hennes inkomster från underhållsländerna inflöto under