Ord och Bild: 1897

252

C. BILDT.

Salongerna stängas lika fort som de öppnas, och mannen är glömd. Det var ej utan att just detta höll på att hända Alibert, när spelet gjort slut på hans tillgångar, men han hade dessförinnan haft den goda ingifvelsen att ställa sig in hos Kristina, och hon var ej den som någonsin släppte en vän i nöden. Från och med hennes första återkomst från Sverige finna vi Alibert i hennes tjänst, hvari han förblef till hennes död. Att hon varit belåten med honom synes bäst däraf, att han i hennes testamente uppräknas bland de tjänare, som skulle få behålla sin lön på lifstid.

Hans första uppdrag var af diplomatisk natur. Han skulle till Ludvig XIV framföra Kristinas uppmaning att visa sig försonlig mot påfven. Dennes kor-sikanska garde hade (i augusti 1662) skjutit på franska ambassaden, och Alexander VII bjöd mycket otillfredsställande upprättelse, så att saken hotade att antaga betänkliga dimensioner. Kristina trodde sig emellertid om att ställa allt till rätta och det med Alibert till verktyg. Så länge hon nöjde sig med att skrifva, fick hon från Ludvig XIV och Lionne, som numera var utrikesminister, till svar bref, som voro utsökt artiga fast bestämdt afvisande. Men Aliberts beskickning var konungen för mycket. Han svarade kort och snäsigt med ett bref, som smakade starkt af hån, och därmed slutade saken för Kristinas del.

I trots af denna snöpliga utgång behöll Alibert allt framgent titeln ambassadsekreterare, ty Kristina höll strängt på sin förmenta rätt att anställa diplomater. Bankiren Texeira i Hamburg kallades hennes resident, Cedercrantz, som skickades till Nimvegen, Rosembach, som hade ett ärende till Berlin, och markis del Monte, som var hennes ombud vid Carl XI:s hof, titulerades envoyéer. Om hennes sekreterare hoppade öfver den

viktiga benämningen, ritade Kristina gärna själf dit den i margen på konceptet med en stil, som för tillfället blef ovanligt lättläst.

Under Kristinas andra resa till Sverige hade ambassad-sekreteraren det dubbla förtroendet att hålla reda på hennes i Rom kvarblifna musici samt att underrätta drottningen om allt som rörde karnevaler, jakter, maskerader »och andra galanterier». Han fick ej glömma »tou-tes les intrigues de femmes qui se font å Rome; car c'est me faire agréablement la cour, que de m'en instruire». Tyvärr har det icke lyckats mig anträffa ett enda af dessa Aliberts bref; annars hade nog denna lilla skildring blifvit innehållsrikare.

Uppdraget att sammanhålla kapellet och sångarne var mindre lätt, ty Kristinas musici stodo högt i ropet och voro mycket eftersökta. Hofvet i Turin uppträdde för andra gången som hennes konkurrent och lyckades under hennes uppehåll i Hamburg att locka till sig sångaren Antonio Bivani, vanligen Ciccolino kallad. Denne hade redan varit hos Kristina i flera år, och att döma af för honom utfärdade rekommendationer synes han ha åtnjutit hennes synnerliga gunst. Också nöjde hon sig denna gång ej med att, liksom i fråga om Bianchi, begära några manuskript i utbyte, utan Alibert fick order att återfordra Ciccolino. »Il doit vivre ou mourir à mon service ou mal-heur lui en arrivera», skref hon. Äfven om det svarades, att han förlorat sin röst, skulle han tillbaka.

Arkivens papper berätta ej hur det gick med Ciccolino, men äfven utan honom var Alibert rustad att värdigt fira karnevalen 1669 i Palazzo Riario. Drottningen hade först tänkt att gifva en opera, men tid fattades för de nödvändiga förberedelserna. I stället spelades italiensk komedi om fredagarne och spansk om