Ord och Bild: 1897

2 78

e. g. folcker.

sig den mest förtjusande lilla kulle, kransad af präktiga gamla träd, hvilkas skugga inbjuder till hvila invid den här uppbyggda kiosken. At vänster skymtar sportpaviljongen fram mellan den forna Pontinska trädgårdens lindar och lönnar, och utmed hela det stora fältets båda sidor sträcka sig vackra alléer af nya men väl uppväxta träd. Midt för Nordiska museets ingång har en ej nog prisvärd pietet sparat ett par af dessa ståtliga askar, som utgjorde den gamla Lejonslättens prydnad. Öfver terassens kolossala granitobelisk höja de sina vidt utsträckta grenar, och deras fina löfverk på samma gång skymmer och framhäfver likt en slöja midtgafvelns och tornets pittoreska arkitektur. Af samma lyckliga verkan är också den väldiga bukett af gamla löfträd, hvilken kvarstår midt på den ena af hufvudfältets gräsmattor och, från entréen sedt, mot bakgrunden af industripalatsets fasad på samma gång ger denna en förträfflig kontrastverkan i färg och form och genom sin egen höjd ger en föreställning om kupolens kolossala resning. Vid hallens vänstra gafvel ligger pressens paviljong, inbäddad bland häckar och buskar, hvilkas grönska går ihop med den, som tillhör hela taflans bakgrund: Skansens träd-beväxta branter.

Låt oss efter denna öfverblick af utsikten från entréen fortsätta vårt uppsökande af de pittoreska grupperingsmotiv och silhuetter, de anslående vyer och de väl beräknade effekter i öfrigt, som i så synnerlig grad känneteckna denna vår utställning; deras talrikhet är så stor, att vi säkert icke skola hitta dem alla vid vår första vandring, och att vi skola finna dem, där vi minst väntade det.

Från restaurantens båda åt vattnet belägna stora verandor se vi till vänster Strandvägens praktfulla byggnader och framför oss Skogsinstitutets vackra park,

till höger flyger blicken bort öfver Djur-gårdsvikens trädomkransade vatten, och nedanför oss se vi sagogrottans klippor, en Armidas ö midt uppe i nutida realism. Från samma byggnads hufvuden-tré sträcker sig en bred planering, till höger begränsad af Stockholmspaviljongens halfcirkelformiga baksida med dess balkonggalleri, dess vänstra sida är öppen mot vattnet, och i bakgrunden ligger restaurantens stora musikpaviljong. Också har denna plats under de många vackra sommardagarne blifvit en af utställningens centralpunkter, vimlande af rörelse, brusande af lif. På andra sidan dess musikpaviljong är platsen öppen mot vattnet och visar ännu en annan utsikt öfver detta och andra sidans stränder. Från denna fridlysta plats, som prydd af planteringar skall ägnas åt hvilan och utsiktens njutande, är det ej många steg till utställningens tätast bebyggda del. Det är de enskilda paviljongerna som här vidtaga. Liggande »knut i knut» intill hvarandra bilda de en hel liten stad för sig, rent af förbryllande med sina la-byrintiska gator och husens växlande arkitektur. Jag tvekar ej att hålla denna anordning för ännu en af de ledande arkitekternas mest lyckade tankar.

Utströdda här och där på det stora midtfältet, skulle dessa småpaviljonger med deras olika proportioner och skilda stilar verkat störande för totalintrycket och borttagit mycket af den förnämt storslagna verkan, som den nuvarande anordningen af fältet medgifver. Samlade som de nu äro i ett kvarter för sig, göra de en kontrastverkan af högst anslående art; här om någonstädes skall utställningslif-vet koncentrera sig till detta växlande, brokiga vimmel, som utgör dess säregna, fascinerande behag. Till frambringande af detta intryck bidrager i väsentlig grad de många små olika byggnadernas olikartade arkitektur. Man kan knappast