Ord och Bild: 1897

314

n. v. dorph.

liga lifvet har för dessa lyckliga varit en sporre till ökad produktion; de hafva ur det rika stoff, som deras fantasi fått genom intrycken från den stora världens konst, utdragit just det, som kunde tjäna deras egen till näring, och låtit det öfriga vara.

Danmark, som ju i likhet med det öfriga Skandinavien har befunnit sig i periferien för ljuset från de stora kulturcentra, har efter hand afspeglat alla de rörelser, som under tidernas lopp försiggått ute i världen. Det må dock sägas, att den danska konsten — måhända i högre grad än både den svenska och den norska — genom alla skiftande strömningar bevarat så att säga mest af sig själf.

Under alla inlärda färdigheter skiner den säregna nationela prägeln fram, bakom de främmande laterna skymtar alltid omisskänneligt den välbekanta danska naturelen.

Jag tror mig kunna beteckna detta såsom en lycklig omständighet för landets konst.

Det första allvarliga konstnärliga genombrottet ägde som bekant rum vid midten af 70-talet. Efter den långa stillastående period, hvarunder en pyntad verklighetsskildring, anekdoten och idyllen, oinskränkt härskat, bröt vid nämnda tid en skara unga framstegsmän in öfver hemlandets parnass, nedtrampade med skoningslösa fötter de skrankor, som den gamla tron rest mellan sig och världen, samt proklamerade naturalismen, osminkad nakenhet och sanning — den må vara skön eller ful — som den nya konstens lösen.

Hvad som skedde i Danmark har haft sitt motstycke i Sverige; blott namnen äro olika. Efter Roed, Bloch, Dalsgaard, Exner, Vermehren, Sonne och Kyhn kommo Kröyer, Viggo Johansen, ma-

karne Ancher, Tuxen, Zahrtmann, Godfr. Christensen, Niss, Therkildsen, Locher, Brasen, Ax. Helsted o. s. v.

Ser man på denna våldsamma rörelse genom afståndets synglas, så upptäcker man emellertid lätt, att skillnaden mellan gammalt och nytt här i själfva verket ligger icke så mycket i hvad som i huru, mera i medlen, i en ny syn på färgen, i behandlingen, i en öppnad blick för luft och ljus och i en fulländad teknik än i ämnenas beskaffenhet; mera i det yttre än i det inre. »Genombrottet» förde i alla fall en högst uppfriskande fläkt från lifvet i dess äkta verklighet in i det petiga och putsade genremåleri och den sirliga landskapskonst, som vid sidan af den nya, starka konsten tedde sig som ett svagt återsken af den värld, som här lifslefvande trädde en till mötes. Detta var lifvet själft.

Till de ofvan nämnda af den yngre generationen, af hvilka större delen fått sin utbildning i Paris, slöt sig efter hand en del ännu yngre, som väl i det väsentliga följde de förras anvisning på naturen och friluftsstudiet, men som dock i vissa afseenden valde sina egna vägar. Bland dem träffa vi konstnärer med betydande och säregen talang, såsom Jul. Paulsen, Philipsen, Irminger, Ring, H. N. Hansen m. fl. och bland de ännu yngre bl. a. Holsöe, Luplau Janssen, Knud Larsen, Ole Pedersen, Wilhjelm.

De senare åren ha emellertid gjort tydligt, att den rena naturalismen, den blotta naturefterbildningen har spelat ut sin roll. Den har dock gjort en gärning af allra största betydelse för framtidskonsten. Den har skapat en orubblig respekt för naturen; i stället för den förra estetiska känslosamheten i skildrin gen af människor och landskap har trädt en sann naturkänsla, en lefvande dyrkan af färgens skönhet, ett måleriskt sinne, som indragit långt vidare fält under sina