Ord och Bild: 1897

322 n. v. dorph.

och det måleriska anslaget; man känner, att Johansen som »paysagiste» icke är fackman; hans blick och behandling är frisk och olärd — därför ofta mera omedelbart fängslande än den rutinerade landskapsmålarens medvetna säkerhet.

Ehuru Zahrtmann till år och sympati väl står den yngre skolan närmast, skulle det vara alldeles orimligt att inordna hans konst under denna — eller öfver hufvud taget under någon riktning inom konsten. Den är någonting alldeles för sig, i väsentliga afseenden olik all annan känd framställning med pensel och färger.

Zahrtmann är väl den ende moderne danske målare, som med fullt fog kan göra anspråk på namnet »historiemålare». Han uppbär denna benämning med större rätt än måhända någon tidigare skildrare af historiska motiv, därför att han i högre grad än dessa mäktat lefvandegöra en svunnen tids ande — icke blott kostymens och interiörens historia (i detta hänseende har Zahrtmann för öfrigt tagit sig många friheter) utan människolifvets dolda själshistoria, dess intima tanke- och känslolif. Han har i Danmarks historia valt en gestalt, den stolta och olyckliga kungadottern Leonore Kristine, som i 22 år satt skymfligt fängslad i Köben-havns »Blåtorn», och åt hennes minne har han egnat en kult, som väl är enastående i konstens historia.

Leonore Kristine efterlämnade som bekant ett litterärt testamente, ett slags dagbok — den berömda »Jammersminde» ■— ett dokument af största intresse och specielt för Zahrtmann af ovärderlig betydelse. Det är denna skrift som han i en rad oförgätliga bilder har — icke illustrerat — men förklarat och fördjupat med intuitiv konstnärlig kraft och skarpsinnighet. Med stor frihet för resten. Hvad porträttlikheten angår lär man således icke kunna lita på skildringens historiska sanning: Zahrtmann har

haft växlande modeller för sin hufvud-person; den inre sanningen är däremot öfverallt gifven med öfvertygande styrka.

Zahrtmann har skapat en Leonore Kristine-typ, som stannar i medvetandet. Den är full af höghet och adel, af en genom alla sorger och förödmjukelser bevarad stilla resignation och orubblig värdighet, som verkar betagande. På bilderna från hennes sista år i Maribo klosters fredliga asyl har hennes gestalt fått en välgörande, mild och from skönhet; Zahrtmann har öfver hennes sista dagar kastat ett försonande skimmer af blek lycka och sol — aftonens frid efter en dag full af lidande och sorger.

Leonore Kristines kungliga fiende, drottning Sofie Amalie, har Zahrtmann behandlat i en af sina märkligaste taflor: Drottningens död. Som man kunde vänta, har han i hufvudpersonen uttryckt all den afsky och allt det agg, hvaraf hans hjärta måste vara fylldt. Drottningen sitter, eller rättare ligger krampaktigt utsträckt i sin präktiga krönta stol. Hennes oformligt uppsvällda kropp är snörd i fantastiskt brokiga kläder, och hennes vanställda, sminkade gumansikte med lallande mun och döende ögon kämpar förgäfves att göra sig förstådt àf den vid hennes sida knäböjande kungen, Kristian den 5:te, hennes son. Denna dödens hemska fulhet har Zahrtmann inramat i ett svall af strålande, starka färger, guld och glitter. I förgrunden ligger kullstjälpt en kista, som sprider sina gyllene skatter öfver golfvet, och i skinande guld har Zahrtmann med bitter ironi till höger på taflan präntat orden: Spes mea deus, drottningens valspråk.

Leonore Kristines outtröttlige advokat har offrat all sin konst och all sin kärlek för att skaffa den misshandlade konungadottern hämnd och upprättelse; han har i sistnämnda arbete säkert nått det förra målet, och i de öfriga har han för-