Ord och Bild: 1897

326

n. v. dorph.

bruna och brokiga kor och hästar, som han målar. Han förstår dem så, som endast den födde landtbon gör det; han känner deras minsta egendomligheter, deras yttringar af glädje eller sorg, deras fredliga trefnad på fält och i stallet.

Philipsen är först och främst den konstnärlige experimentatören. Äfven hans djurskildring visar ofta briljanta iakttagelser, men färgen och dess behandling tar dock hans mesta intresse. Philipsen är »impressionist , den ende verklige representanten i dansk konst för denna naturalismens underafdelning, och han är det med en konstnärlig inspiration och ett allvar, som försonar med riktningens ensidighet.

Philipsen har i många är haft sin fasta bostad på Saltholmen, den lilla låga ön vid inloppet till Köbenhavn. Dess saftigt gröna, sanka ängar med deras befolkning af betande kor ha lämnat motiven till hans flesta taflor.

Den egentliga naturalistiska landskapskonsten med Godfr. Christensen, Thorv. Niss och Zacho som ledare kan — trots framställningssättets olikhet — härledas direkt från det äldre landskapsmåleriet. Anden är densamma, endast uttryckssättet har skiftat form. Godfr. Christensen väljer sina motiv pä samma håll, där Kyhn, la Cour och Foss taga sina: de backiga trakterna kring Himmelbjerget med vida vyer öfver skog och sjö. Hans behandling är bredare, dristigare, af större momentan verkan. Gamle Kyhns mera noggranna återgifvande står dock ingalunda tillbaka i verklighetstrogen innerlighet och sanning — tvärtom.

Godfr. Christensen har på senare år ofta målat sjöstycken — liksom Niss; bägge ofta med rikare utbyte än någon professionell marinmålare.

Niss är i synnerhet höstens och vinterns målare. Ehuru hans sträfvan uteslutande är att framställa naturen så som

han ser den, når han dock i sina bästa taflor långt utöfver en blott och bar kopia. Man känner, att bilden är skapad under starkt personligt uppgående i ögonblickets stämning. Niss' föredrag är fullt af kraft och glädje åt arbetet.

Mera soignerad i målningssätt och uppfattning är Zacho, hvars gröna bokskogar ha stor publik.

Bland de yngre målare, som i vissa hänseenden ha emanciperat sig från den krassa naturalistiska principen, skall jag här fästa svenskarnes uppmärksamhet på de tre: Jul. Paulsen, Irminger och Ring.

Icke, så som skulle någon af dessa konstnärer medvetet sträfva bort från den naturliga formen. Verkligheten är öfverallt utgångspunkt och grundval för framställningen. De gjorda iakttagelserna äro blott så modifierade eller lämpade eller ordnade, att de förena sig kring taflans tanke som en medelpunkt samt förklara och belysa densamma. Därigenom poin-teras den idé, som är bildens innehåll. De häfda konstnärens rätt att fritt handskas med erfarenhetsmaterialet så som hans fantasi bjuder, att forma det efter ögonblickets behof, med andra ord: att förädla den i naturen funna råa formen genom att gifva den konstnärligt innehåll och lif.

För dessa konstnärer — liksom för åtskilliga andra af de yngre — spelar den subjektiva känslan, jaget, en långt viktigare rol än föremålets tillfälliga gestalt, som för dem blott har materialvärde.

När det lyckas den naive plein-air-målaren att meddela sin naturefterbild-ning något af den rena glädje och hänförelse, som fyller honom vid det sköna han ser, så sker detta omedvetet; stämningen smyger sig, utan att han märker det in i bilden (Johansen, Niss). Annat är förhållandet med dessa romantiker, hos hvil-