Ord och Bild: 1897

den stora hafsormen.

485

hafsormen sådan den sågs af hans egede och afb1ldades af bing.

ven för människan farliga förmögenheter. Redan de jämförelsevis små arterna af si. Octopus äro mångenstädes, såsom vid Medelhafvets kuster och i Västindien, mycket fruktade för sina onda bett och sega, slemmiga armar, och deras släktingar bland de tioarmade bläckfiskarne måste med sina snabba rörelser och sin utomordentliga muskelkraft vara fruktansvärda fiender, i synnerhet som de stundom nå en mycket betydande storlek. Det är också utan tvifvel de som ligga till grund

gor kritik, anser, att det med inblandning af åtskilliga de jättelika bläckfiskarne tillkommande attribut varit en annan djurart som gifvit uppslag till biskopens skildring. Vi skola framdeles se, hur Oudemans ger denna djurart en plats i det zoologiska systemet, som, om den visar sig berättigad, beröfvar den stora hafsormen nästan allt ormlikt utom namnet.

Äfven Konrad von Gesner, 1500-ta-lets store naturforskare, upptager Olaus

för ett annat af de nordliga hafvens fabelväsen, den förfärliga kraken, hvilken bör nämnas i detta sammanhang såsom ofta förblandad med den stora hafsormen. Då de stora kalmarerna simma i vattenytan, ha de också med sina utsträckta och efter vågorna sig buktande armar ett onekligen ganska ormlikt utseende. Emellertid har Olaus Magnis stora hafs-orm både i ord och bild en alldeles säregen skapnad, och dr. Oudemans, som mer än någon annan underkastat hithörande frå-

Magnis beskrifning, men sedermera påträffa vi inga särskildt märkvärdiga uppgifter om den stora hafsormen förrän på 1700-talet. Det är Hans Egede, Grönlands apostel, och den bekante Bergensbiskopen Pontoppidan som nu taga till orda i ämnet. I sin Det gamle Grönlands nye perlustration eller naturel-historie, Köpenhamn 1741, skrifver Egede:

»Hvad andre söe-vunder og monstra er angaaende, da melder vel Tormoder udi hans Historia Grönlandica ex Speculo Regali Islan