Sida 584
Molière och läkarne. Af Nils Erdmann. Med 8 bilder
298
nils erdmann.
»Ormarna torkas vid sakta eld eller i solen, tills de blifva så sköra, att de kunna pulveriseras genom en hårsikt. Pulvret utspädes med lika stor kvantitet honung, som tre gånger dess vikt, hvarefter blandningen kokas. Ormarna böra uteslutande uppfödas med honung och dagg».
Patin skonade icke heller sina kolleger. Den ene — skrifver han om konungens lifmedici -— är »världens störste charlatan». Med hvitt, rödt och gult pulver, som han ständigt bär i fickan, botar han allt. En annan ordinerar kräkvin i sådan mängd, att patienterna dö, och en tredje blir rik på antimon. Denne ryktbare undergörare, hos hvilken adeln och de förnäma trängdes, sade öppet: »Ett gran förmögenhet är mer vardt än tio uns dygd». När konungens arkia-ter, Vautier, afled, utropade Patin: »Om han dött sju år förut, hade han räddat lifvet på otaliga människor, dem han skaffat ur världen med antimon».
Läkarnes yrke var både aktadt och inbringande. Ett'af fakultetens ljus, Nicolas Brayer, hade 30,000 écus* i räntor. På 8 månader kunde kronprinsens doktor, Renaudot, skrapa ihop 7,000 livres. Colbert betalade ett sjukbesök med 100 francs. Konungens förste arkiater fick 40,000 livres om året, var öfverintendent för jardin des plantes och Frankrikes mineralvatten, hade rang af statsråd och grefve-titel. Konungens andre lifmedikus uppbar i årlig lön 5,500 livres.
Men hade läkarne inkomster, fingo de ofta köpa sina hofcharger dyrt nog. Mazarin tog mutor; den, som kunde betala mest, utnämndes. Valot, säger Patin, »gör allt möjligt för att lura till sig pengar och hålla sig skadeslös för den stora summa, hvarmed han köpt sin befattning
* En écu = 3 livres = kr. 2: 16.
som arkiater». Under sådana förhållanden var det ej sällsynt, att yrket uteslutande betraktades som en inkomstkälla. Man ville rikta sig, sak samma huru. Drottningens lifmedikus, Séguin, var lika girig som förmögen. »Han har», skrifver Patin 1659, »fiskatupp ett prebende, han söker ett biskopsstift och ansätter kraftigt en köpman, som önskar tillhandla sig hans ämbete».
De charlataner Moliére tecknat i »Kärleken läkare» äro gripna ur kretsen af dessa mönster. Hela världen kände igen dem. Hela Paris ville se dem, och när pjesen gafs, maskerade sig aktörerna så naturtroget, att ingen kunde misstaga sig. Man hade ofantligt roligt åt denne Des Fougerais, som Moliére kallade mandråparen, åt drottningens lifmedikus, d'Aquin, som fick heta åderlåtaren, åt konungens broders, hertigens af Orléans, lifmedikus, Esprit, som benämdes skällaren eller bjäb-baren o. s. v. »Så drifver man med dem, som ostraffadt döda hela världen», säger Patin, förtjust gnuggande händerna. Tilläggas bör dock, att hofvets och konungens eskulaper icke behöfde vara graduerade, och att flere af dem aldrig studerat vid någon högskola.
Läkarne voro i allmänhet delade i två sins emellan fientliga hopar — i sådana, som uteslutande eller företrädesvis begagnade medikament, och sådana, som totalt bannlyste apoteksvaror. Patin förklarar, att »klistirsprutan och lancetten, kassia, sennablad, saften af persikeblommor, rosor och med rabarber blandad cikoria är allt hvad som kräfves». Men lika slösaktiga som hans motståndare voro med sina piller och mixturer, lika ifrigt använde Patin och hans meningsfränder åderlåtning och klistir. Man trodde, att alla sjukdomar härledde sig från kroppens vätskor. Dessa (gallan, blodet, slemmet och, eget nog — melankolien) äro antingen för många eller för dåliga. I
Källa: Project Runeberg ·
