Sida 54
En underbar man från vår storhetstid. Af Isak Fehr. Med 7 bilder
6 2 ISAK FEHR.
som konstnärens begåfning, icke splittrade sig genom sin mångsidighet, ty denna var helt enkelt hans natur, utan just genom mångsidigheten i kraftöfningen blef i stånd att åstadkomma storverk. Sin andes rika skatter hade han förvärfvat under ett ideligt sökande och experimenterande på alla områden, i det han ej låtit några provinser inom sin föreställnings- och tankevärld ligga ouppodlade utan sträfvat efter en allsidig utveckling. Men under sina färder i det mänskliga kunnandets och ve-' tandets alla rymder — han var filosof, matematiker, teoretisk mekaniker, civil-och militäringeniör, geolog, fysiker, kemist, botanist, anatom, musiker, skald, arkitekt, skulptör och målare — splittrade han likväl icke sin verksamhet. Man har ingen rättighet att säga det, då han på de flesta af dessa områden var sin tids förnämste man, gjorde upptäckter och grundlade teorier, hvilka århundradena efter honom bekräftat, den ena efter den andra. Och dessutom är det dock först och sist målarekonsten, dess kraf, dess framåtskridande, som ligga honom om hjärtat. Det är hamnen, hvarifrån han löper ut på upptäcktsfärder, hamnen, hvartill han återvänder med sin forsknings rika skatter. Och det var äfven inom denna konst som han skapade de mästerverk, som för all tid skola rädda hans namn undan glömskans flod.
Det är denna Viktor Rydbergs studie »En underbar man» som återfört mina tankar till den väldiga gestalt i den svenska vitterhetens och vetenskapens gårdar, som, en gång mött, lockar med makt till förnyad bekantskap. Och i denna Rydbergs tankedigra skrift trodde jag mig hafva fått svar på mången undrande fråga, som hvarje bekanskap, äfven den flyktigaste, med denne underbare man från vår storhetstid måste frammana. Så har jag lånat både titel och inledning
från den samtida svenska litteraturens ypperste målsman.
I likhet med sin farfader kung Gösta och sin fader kung Karl plägade konung Gustaf Adolf under sina många resor i sitt vidsträckta rike gästa sina undersåter.* Strax i början af år 1630 besökte konungen biskopen i Västerås, Johannes Rudbeckius. Denne biskop var en af sin tids yppersta män, kraftig, lärd, mång-förfaren och härsklysten. Till honom yttrade Axel Oxenstierna vid ett tillfälle, då biskopens oförsiktiga själfrådighet bragt regeringen i harnesk mot honom och Axel Oxenstierna själf var öfvermåttan förbittrad på den trotsige prelaten, i rådets namn följande ord, som vittna om biskop Rudbeckii stora anseende: »Edra tjänster vid akademien, vid hofvet, vid visitationen i Estland och i Edert biskopsdöme hafva gjort Eder konsiderabel och venerabel och causerat en respekt hos oss». Hos denne man gästade nu Gustaf Adolf för att med honom samråda om riksens och kyrkans tarf och kraf. Konungen visade biskopen då ock den bevågenheten att till dopet bära hans lille son, som fick namnet Olaus. Denne pilt, som bars till dopet af kungliga händer, växte upp till en väldig man, som beundrades af drottning Kristina och Karl X, hedrades af Karl XI och stod trygg i sin fulla kraft ännu under Karl
* Så besökte han biskopen i Strängnäs Laurentius Paulinus vid sin återfärd från samtalet med konungen i Danmark år 1629. Härom berättar biskopen själf: »Den 9 martii anno 1629 höll konungen middagsmåltid i mitt ringa hus, det jag och mina efterkommande aldrig kunnom eller skolom förgäta eller förtiga, så länge världen står. Ty när min lille son, som då näppe-lig var fyra år gammal, las till bords och ifrån på grekisko, förundrade Hans M:t sig och sade till mig: Herr biskop! Eder son måtte hafva ett härligit ingenium. Låter honom få fara fort, så blifver han väl med tiden en nyttig person».
Källa: Project Runeberg ·
