Ord och Bild: 1897

6 2 ISAK FEHR.

henne öfverlämnade af honom ritade planscher öfver en mängd af våra inhemska växter. Likaledes att han i Holland mycket sysslade med botaniska studier och att han därifrån hemförde många rara växter och frön. Sedan han återkommit till Upsala, anlade han en bo tanisk trädgård med drifbänkar och po-meranshus, d. v. s. hvad vi kalla orangeri. Härtill måste han själf anskaffa penningar, antingen ur egen kassa eller genom att vädja till stormännens frikostighet. Under de första åren var han själf örtagårdsmästare. Rudbeck hade icke blott en praktisk blick för hur en sak skulle göras, utan han ägde ock en stor handfärdighet snart sagdt i allt, hvilken han erhållit genom att själf personligen ingripa. Han dugde både till herre och dräng. Denna botaniska trädgård, som sedan blef akademiträdgård, brukade han kalla sin förstfödde son, och på denne hade han af varm kärlek uppoffrat så mycket, att han kunde på sin ålderdom med sanning säga, att den fått åtnjuta först-födslorätten. Redan år 1658 utgaf han en tryckt förteckning öfver de 1052 växtformer, som där odlades, bland hvilka man finner potatis- och tobaksplantan. Ar 1685 hade antalet där odlade växtformer ökats till 1873 stycken. Annu ett par månader före sin död, strax sedan den stora eldsvådan 1702 ödelagt åtskilliga af botaniska trädgårdens byggnader och inemot 700 species af därstädes odlade växter, var han i farten för att anskaffa medel till trädgårdens återupprättande och förbättrande. Under nära 50 år underlät han aldrig att sörja för detta sitt skötebarn. Redan häraf ser man, hur orättvis mot Rudbeck beskyllningen för ombytlighet och ostadighet är. Han tvingades dels af yttre omständigheter och dels af sin naturs mångsidighet att syssla med mångahanda. Men han öfvergaf ej det ena för det andra,

utan med en arbetslust och en arbetsfart, som hör till det mest underbara af hans rika begåfning, hann han att i sitt dagsverk införa nya intressen och utföra nya uppgifter. För hans öfversvallande lifskraft var det hvila nog att ombyta arbete. Han drefs till mångahanda värf äfven af det stolta medvetandet, att gjorde ej han det, så skulle det blifva ogjordt; ty mångt och mycket af hvad han uträttade orkade på hans tid ingen annan än han uträtta. Äfven om honom äger man full rätt att säga, hvad V. Rydberg yttrade om Leonardo da Vinci, att denne icke splittrade sig genom sin mångsidighet, ty denna var helt enkelt hans natur, utan just genom mångsidigheten i kraftöfningen blef han i stånd att utföra storverk. Denna botaniska trädgård i Upsala blef mönsterskola och i ordets egentliga mening plantskola för alla botaniska studier och alla trädgårdsanläggningar i vårt land. Själf var han till hands med råd och dåd, då det gällde sådana för honom kära företag. Den store mecenaten M. G. de la Gardies trädgård,ar anlades efter hans ritningar och försågos med vackra och sällsynta plantor från Rudbecks botaniska trädgård. Så utskickade han exempelvis till Jakobsdal, nuvarande Ulriksdal, en då i svenska trädgårdar mycket sällsynt växt, som nu, kanske tack vare Olof Rudbeck, blifvit en af våra trädgårdars vanligaste och mest älskade invånare, den fagra och doftande syrénen.

Såsom professor i botanik föreläste han i detta ämne från 1658 till 1690, d. v. s. i 32 år. Själf var han otvifvelaktigt Sveriges störste växtkännare fore Linné. Hans ifver, hans vältalighet, hans lefvande nit för ungdomens undervisning lockade snart skaror af lärjungar att i botaniska trädgården, på föreläsningssalen och vid exkursioner lyssna till hans lärdom, kryddad med lustigt skämt. Redan tidigt fattade han den djärfva planen