Ord och Bild: 1897

6 2

ISAK FEHR.

lagda originalexemplaren. Den funna samlingen omfattade öfver 6,200 växtformer, och detta arbete har af kompetenta domare förklarats bättre än något dylikt arbete från samma tid. Så hade verkligen i hans fattiga Sverige utarbetats ett verk, hvartill det öfriga samtida Europa icke kunde uppvisa något motstycke.

Såsom hans botaniska studier äfven hade en praktisk riktning, så fann sig regeringen föranlåten att taga hans duglighet i anspråk och utnämde honom till kommissarius i landskulturen, hvartill hörde, att han skulle till allmänheten sprida kännedom om Sveriges naturalster, deras förädling och mest förmånliga användning. »Denna sin uppgift att verka för upphjälpandet af landets naturliga tillgångar fattade han på ett sätt, som vittnar om huru mycket han var fore sin tid. Med fäderneslandets väl som alltid till ögonmärke, beslöt han att i Upsala inrätta ett tekniskt läroverk och att därmed förena åtskilliga fabriksanläggningar och mekaniska verkstäder; och denna plan sattes också i verket med den drift och hurtighet, som alltid utmärkte hans verksamhet. Vid Fyrisån, hvars vattenmassa då var större än nu, uppstodo snart åtskilliga manufakturverk, om också endast i mindre skala, såsom papperskvarn, kopparhammare och valk-hus (d. v. s. klädesfabrik), och Rudbecks mening var, att de vetgirige studerande, som ville ägna sig åt praktiska värf, där skulle få tillfälle att vinna nödiga insikter. Han förklarade sig villig, om konungen så behagade, att utan särskild ersättning meddela undervisning i åkerbruk, trädgårdsskötsel, landtmäteri, vattenkonstverk, mekaniken, husbyggeri, skeppsbyggeri, fortifikation, alla slags kvarnar och verk till järn- och kopparbruk. Vid anblicken af så många och olika undervisningsämnen, af hvilka hvart och ett nu för tiden

torde kräfva sin man, skulle man kunna tro, att Rudbeck lofvat mer än han mäktade hålla, men så mångsidig var denne ovanlige mans begåfning, och så omfattande voro hans insikter, att något dylikt ej var att befara.» Detta omdöme är en naturvetenskapsmans, d:r Swederus', som samvetsgrant tagit reda på Rudbecks praktiska verksamhet. »Olof Rudbeck», säger en annan af hans lefnadstecknare, »var ej mindre fintelig än arbetsam och ägde ett skapande snille; utom att han kunde uppfinna, så var han ock hand-slög för att själf sätta de flesta inventioner i verket». »Under sina kraftigaste år var han utan tvifvel Sveriges förnämste ingeniör, som under andra förhållanden säkerligen skulle hafva intagit ett rum bland Europas mest framstående mekaniska snillen.»

Under i66o talet kom Rudbecks lifliga själ att sympatisera med de ifriga sträfvanden, som då gjordes för att närmare lära känna vårt folks äldsta historia. Många lärda män hade fattat håg för detta studium och med stor flit sökt tyda vår forntids gåtor, såsom Georg Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader, och den lärde professorn Verelius. Äfven de mäktige stormännen intresserade sig härför, främst af dem Magnus Gabriel de la Gardie, som äfven för denna sak visade sig som Sveriges störste mecenat. Ett antikvitetskollegium hade blifvit inrättadt i Upsala år 1667 med uppdrag att samla allt, som kunde belysa fäderneslandets öden under äldre tider. Jag har redan omtalat, hur en tillfällighet — uppdraget att rita en karta öfver Sverige för en af Verelius under utgifning varande gammal isländsk saga — gaf uppslaget till det verk, som af hans samtid mottogs med häpen beundran men hos en mera kritisk eftervärld tillskyndade honom namnet fantast och drömmare samt ännu i våra dagar varit ägnadt att bortskymma