Ord och Bild: 1900

OM SOMMAREN SKÖNA NÄR MARKEN HON GLÄDS

i83

vo ett med hans optimistiska och harmoniska grundväsen. Genom mjuka ängsmarker och vågande fält — öfver hvilka nu lärkdrillar regna — går ån, omsluten af stora björkar och häggar, som ofta doppa sig i dess vatten. Dalen inramas af barrskogshöjder, höga nog att gifva en fast kontur åt allt det mjuka och ljusa mellan dem, men icke höga nog att verka stängande för blicken och fantasien. Höjderna äro på sluttningarna tätt klädda med gröngrå al och ljusgröna björkdungar, i hvilka asparna nu sticka af med sina roströda och bernstensgula toner.

Geijers barndomsdal badades af aftonens guldflöden, hvilka med mångdubblad styrka bröto fram ur ett stort blågrått åskmoln, som — just vid vår ankomst till Ransäters gård — sände ned en lätt varm skur. Under de glimmande dropparnes fall reste sig från det jämna fältet bakom gården den mäktigaste, starkast färgade regnbåge jag någonsin sett, så att den första blicken på Geijers fädernehem visade detta inneslutet i en triumfbåge af lika sällsynt som snart försvinnande prakt!

Denna »händelse, hvilken såg ut som en tanke», var det enda för Geijers minne värdiga intryck vi vid hans fädernehem erhöllo. Visserligen står där under en gammal — och lappad — lönn på gårdsplanens gräs en minnessten, som talar om att Geijer föddes här. Men allt det andra — från det låga hvita envåningshuset i midten, de röda flyglarna på sidorna och de fallfärdiga staketen till trädgårdens mossiga träd och risiga buskar — är, utan och innan, genomgående ruskigt. Stället bebos af arbetsfolk, och blott en af goodtemplare brukad sal i hufvudbyggnaden har bevarat något af den karaktär, den ägt under de tider, då Ransäter var ett hem för diktare. Ty äfven om Fredrik på Ran-sätt påminnes man här inne i salen ge-

nom porträttet af F. Dahlgren midt emot det af E. G. Geijer.

Det är ett af Heidenstam med rätta beklagadt drag, att vi svenskar sakna pietet för våra verkligt dyrbara minnen. Och finnes det väl något ställe i vårt land, där marken borde vara mera helig än den Geijer skildrat i de Minnen, vid hvilka hvarje svenskt hjärta måste vidgas af värme? Skulle icke någon möjlighet finnas att bevara Ransäter i så pass godt skick, att ej som nu blicken och känslan öfverallt måste såras af dess vanhäfd? Skulle icke det gamla huset — äfven rent ekonomiskt ■— kunna betala sig bättre, om det t. ex. under-hölles som ett enkelt härberge för de hit vallfärdande turisterna? Trakten är genom sin blida fägring tilldragande äfven ur andra synpunkter än såsom Geijers hem, och det skulle helt visst för mången vara lockande att i ro kunna fördjupa sig i den natur, ur hvilken han hämtat sina barndoms- och ungdomsintryck.

Ransäters gård ligger på ett slätt fält med några lönnar omkring, och strax framför gården reser sig åsen, hvilken nu mest bär löfskogens färger men troligen för hundra år sedan var mörkare af barrskog. Bortom fälten på gårdens andra sida ser man den lilla hvita träkyrkan med sitt röda tak och »gatan», längs hvilken Geijer spejade efter husvännen Rappolts schäs med dess musikalieskrin. I kyrkans skugga står nu Geijers föräldrars grafsten. Går man tvärt öfver fälten, kommer man till niporna vid Klarälfven, hvilka, klädda af hägg och andra löfträd, likt gröna vattenfall stupa ned mot älfven, som här vidgar sig som en liten sjö. Huru lifligt jag mindes den sommarmorgon, då Geijer med bultande hjärta här rodde öfver älfven för att från närmaste postgård hemligt skicka af äreminnet öfver Sten Sture! Hur närvarande blir icke det förflutna just en