Ord och Bild: 1897

92

ADOLF PAUL.

l"r »ex libris ».

— »Så hör jag, — så ser jag, — så tänker och känner jag; och när jag vill sjunga ut hvad som rör sig i mitt inre och forma de idéer, som dyka upp ur min fantasis kaos, så gör jag det i de och de färgerna, till och med när jag endast tecknar i svart och hvitt. Detta är min musik,

— min harmoni, jag kan ej återge andras

— endast ge andra min. Och för att ej bli missförstådd längre, för att man skall kunna fatta och godkänna min koloristiska egendomlighet, har jag offentliggjort detta häfte. De fyra konstverk jag bifogat leverera beviset — och proberstenen.»

Sattler hade ej behöft utgifva detta v.erk för att bli bättre förstådd. Han är

tillräckligt berömd för att ej behöfva frukta att ej bli begripen —- till och med af dem, hvilka aldrig förstå, icke ens på grund af de klaraste förklaringar. -— Men — af intresse var det dock att få en inblick i tillkomstprocessen af hans verk, hvad den tekniska sidan däraf vidkommer. Och de fyra helsidsplanscherna häftet innehåller äro lika goda som allt annat han publicerat •— d. v. s. de äro konstverk af hög rang.

Sattler är en synnerligen skicklig tecknare. En förvånansvärdt skarp blick och en absolut säker hand äro hans mest utmärkande egenskaper som sådan. Han söker aldrig en kontur med pennan, — ögat finner den genast, och hvad hans inre öga sett, sätter hans hand utan tvekan eller sökande fixt och färdigt på en gång på papperet. I några af sina arbeten, specielt i 1500-tals-cyklerna »Bondekriget» och »Vederdöparne», har hans teknik en anstrykning af samma tids grofva träsnitts-maner. Och af sina belackare beskylldes därför Sattler för osjälfständighet och har mer än en gång fått höra, att han söker efterlikna Dürer. Men man behöfver endast slå upp de i fråga-varande verken för att finna, att den teknik Sattler däri användt är betingad af innehållet.

Se t. ex. på den första bilden i »Bondekriget», där Sattler lyckats i bilden af en enda fattig bonde rent af illustrera de psykologiska motiven till hela upproret. Bafa en simpel bonde, — en sådan där fattig fan, som inte är rolig att se på. Men man kan ändå inte låta bli det. En hemlig makt tvingar en att se sig in i bilden, — och den glor styft tillbaka •— alldeles hemskt kan den göra det — och ändå är det bara fattigdomen som stirrar en till mötes. En fattig stackare, som i «.11 sin dar förbrukat mycket muskler och litet intelligens, och därför aldrig kommit sig till fett! — Och ändå får han svälta — och till och med med själafödan har han det knappt — får den till lifs på ett språk, som han ej kan smälta! Och det går för långt! Till och med slagskuggorna, som den stackaren kastar, äro fattiga, — bara ett par magra streck! Det är ju själfklart,