Ord och Bild: 1897

RICHARD BERGH.

IOO

luftslott, hvilka ynglingarne sågo resa sig skyhöga i den blå skymning, som, genomväfd af gyllne reflexer från gatlyktor som tändes, strömmade in och fyllde det lilla rummet. I de fantastiska dagrar och skuggor, som lekte på dess tarfliga tapeter, sågo deras längtande blickar härligare bilder, än de någonsin sedan skulle få se på de stora moderna konstmarknaderna, som de då längtade till.

Hösten 1880 kom Nordström ej som vanligt tillbaka till Stockholm efter sin sommarvistelse på Tjörn. En tid efteråt erfor man, att han i sällskap med v. Saltza hamnat i Brussel, och några månader senare fick man veta, att han fanns bland skandinaverna på »hörnan» i Paris. Det var just då den allmänna flyttningstiden för svenska konstadepter till den lockande världsstaden, och det dröjde därför icke länge, förrän de två båskamraterna från principskolan också voro där.

Tag såg Nordström sällan i den stora staden, han bodde någonstans uppe på »butten», och jag bodde »på andra sidan». Jag gick i skola, och han gick som vanligt sin egen väg för sig. Han lär emellertid ej ha varit vidare flitig. En gång såg jag en studie af honom hos en gemensam vän, men den var från Bohuslän, förmodligen utförd i Sverige strax före utresan. Luften på bilden var vacker, kallblå med en hel här af små bländhvita moln, strödda på den blå bottnen. Men det hela var, trots friskheten, hårdt och stelt och visade föga framsteg från tiden hos Perséus. När jag någon enstaka gång träffade Nordström själf, kunde jag aldrig hos honom märka någon vidare entusiasm öfver vare sig Paris eller den franska konsten. Han förekom mer än vanligt ordknapp och inbunden, men samtidigt fanns det i hans väsen något spejande, något afvaktan-de. Det föreföll mig som gick han och

väntade på att en gång plötsligt få skåda något han i åratal längtat efter att få se.

Ar 1882 stötte jag tillfälligtvis ihop med Nordström på impressionisternas 7:de utställning i Rue St. Honoré. Jag öfverraskades af den liflighet, som talade ur hans blick, han hade plötsligen blifvit språksam och slagfärdig. »Ar det ej det jag alltid har sagt», sade han, »att skuggorna äro blå i solskenet och ej bruna». Han kände sig uppenbart i släkt med impressionisternas sätt att se naturen. Han gick omkring i salen och formligen solade sig framför denna färgglada konst, som kom väggarne att stråla. — Hade han funnit hvad han längtat efter? Kanske. Säkert är att han mottog en stark impuls till arbete från impressionisternas konst. När han ungefär samtidigt flyttade från Paris till byn Grèz, där en skandinavisk-amerikansk artistkoloni var under bildning, började för honom en tid af träget arbete. Det föreföll kamraterna som hade han först nu vaknat till fullt medvetande om sin kallelse. Ett ärligare, mer djupgående studium af naturen, än det Nordström här hängaf sig åt, tror jag endast få af våra svenska målare kunna skryta af från sin ungdom. Han gick nu i sin skola. Han målade hvad han hade framför dörren i den pension, där han bodde: krithvita trädgårdsmurar, på hvilka solen gassade, färgly-sande blommor, saftiga gröna gräsmattor och kålland, solröda sandgångar och här och där i denna lysande prakt dallrande blå skuggor. Han studerade ljuseffekter, upptäckte lagarne för färgmot-sättningarne, fann att naturens olika föremål aldrig verka oberoende af hvarandra, när samma stämning famnar dem, utan äro solidariska i afseende på intrycket af hela landskapet. En enda falsk ton i en tafla kunde därför förstöra hela sanningen i bilden. Allt måste samklinga