Sida 438
Svenska flottans utveckling under Oscar II:s regering. Af Seth von Konow. Med 10 bilder
152
seth von konow.
pedbåtarne, utan äfven alla större snabbgående krigsfartyg äro försedda med dessa undervattensprojektiler.
Såsom en kuriositet må här nämnas, att engelsmannen Whitehead, hvars torpedmekanism aldrig patenterats men strängt hemlighållits, fått en farlig konkurrent i tysken Schwarzkopf — de enda torpedfabrikanter i gamla världen. Kuriositeten ligger i namnen.
Den själfgående torpeden är som sagdt alltjämt vid full vigör inom alla mariner i världen, under det att dess föregångare, stångtorpeden, lefvat sitt lif under den gångna 25-års-perioden och f. n. till följd af det utvecklade snabbskjutande artilleriet angripits af ålderdomssvaghet, mot hvilken åkomma ingen läkarevetenskap någonsin lyckats sätta något botemedel.
Minväsendet (alltså defensivminan) har mycket äldre datum än torpedväsendet. Likvisst var det föga bevändt med detta undervattensförsvar intill dess år 1873 en komité tillsattes inom de tre skandinaviska länderna för att gemensamt studera hithörande ännu dunkla frågor och utföra nödiga experiment. Dessa experiment utfördes i Karlskrona uti mycket vidlyftig och uttömmande omfattning och de teoretiska lagar, som däraf bl. a. resulterade, äro helt enkelt grundläggande. Nu utgör minväsendet i vårt land ett kraftigt försvarsvapen och befinner sig i väl ordnadt skick. Viktiga passager och lopp, till hvilka min-materiel finnes i beredskap att genast vid vänta dt fredsbrott kunna utläggas, bilda s. k. minpositioner. För svenska farvatten är minan så att säga klippt och skuren, förnämligast till följd af terrängen (skärgården) men negativt genom frånvaron af ebb och flod, hvilka i andra länder uppställa stora svårigheter för de förankrade minornas användning.
En fullt ordnad tändstation för minor
har utgjort en af sevärdheterna uti flottans afdelning inom Allmänna konst-och industriutställningen i Stockholm innevarande sommar.
* *
Vi hafva i det ofvanstående talat om torpeden och minan, men kanonen har ännu ej fått något omnämnande. Den är likvisst och har i flera sekler varit sjövapnets alfa och omega. Att skrifva kanonens historia skulle öfverstiga både våra krafter och »Ord och bilds» utrymme. Lyckligtvis utgör detta icke heller föremålet för föreliggande uppsats; men äfven den del af endast senare tidens kanonhistoria, som kunde ligga inom ramen för tidskriftens jubileumsuppsats, skulle leda in på vidsträckta vetenskapliga fält af ringa intresse för icke-fack-mannen. Må därför en i högsta grad sammanträngd, populär framställning inviga läsaren i ifrågavarande ämne!
Tänkom oss ett 74-kanonskepp från flottans förut här omnämda glansperiod 1788! I 3 rader öfver hvarandra, alltså från lika många däck, tittade mynningarna af de då fruktade »pjeserna» ut genom skeppets hvitmålade sidor. Elfva käcka gossar arbetade i sitt anletes svett vid hvar och en af de i sina »fyrarullalå-dor» hvilande tackjärnskanonerna. Fienden ligger pä några hundra alnar därifrån; seglen i topp; alle man på sina poster nere på trossbotten såväl som uppe i märsarna. Nu kommenderas »eld med hela babords sida». Ett slag med skeppsklockans kläpp, och pang! gå några och trettio rundkulor ut i båge mot det fientliga skrofvet. Huru de träffade var dock icke så godt att se, ty krutröken inhöljde allt i en ogenomtränglig molnsky. Men ombord på fiendeskeppet skymde ej röken. Där var ej svårt att se, huru förstången ramlade ned, medförande i sitt fall storbramstång med segel och
Källa: Project Runeberg ·
