Ord och Bild: 1897

den stora hafsormen.

487

ga afseenden i vårt århundrade blifvit öfverträffade i både okunnighet och vidskepelse, hvarjämte nu äfven det afsikt-liga bedrägeriet börjar spela en roll i den stora hafsormens historia.

Bland hafsormsbeskrifningar, i hvilka okunnigheten synnerligen grundligt trasslat ihop begreppen, intager den om det s. k. Stronsadjuret en framskjuten plats. Ar 1808 strandade i en vik på Stronsa bland Orkneyöarna ett egendomligt djur, som gaf anledning till många tolkningar och ett långvarigt meningsutbyte inom den lärda världen. Oudemans, som återger hela historien, meddelar också den bild af djuret, hvilken jämte en beskrifning någon tid efter fyndet inflöt i Me-moirs of the Wernerian Society och som här torde vara tillräcklig för att belysa hvad man med god vilja kan göra af en stor och rutten haj. Ty Stronsadjuret var, såsom åtskilliga forskare och senast Oudemans till fullo ådagalagt, intet annat än en väldig brygd, Selache maxima, som var stadd i upplösningstillstånd. Att den då med sina söndertrasade fenor kunde fresta ortens »lärde» till hafsormslystna funderingar och till och med hedras med namnet Halsydrus Pontoppidani till erinran om biskopen och såsom en ny art i djurserien, var mindre underligt, ehuru de tre benparen verka menligt både för dess anspråk som ryggradsdjur och för de lärdes anseende. Men att Orkneyöarnas med brygden väl förtrogne fiskare läto lura sig att i den strandade se en hafsorm, är märkvärdigt och kan tjäna till bevis för den dragning ett eljest vaket och intelligent folk känner till det öfvernaturliga.

Välja vi vidare bland de talrika mystifikationer, som haft den stora hafs-ormen till ämne, så torde följande skildring med tillhörande afbildning ur Le Monde Illustrè för år 1881 vara en af de lifligare på fantasiens fält. En herr

/I

Renard hade ombord på ångaren The Don iakttagit ett hafsvidunder och därom till tidningen insändt följande, af flera personer till riktigheten bestyrkta berättelse :

»Företeelsen syntes i tio minuter i fullt månsken. Medan jag utförde skissen, nedskref min son sina iakttagelser, likaså herr Contreras. Vi jämförde och utbytte med hvarandra de olika iakttagelser, som vi gjorde, de andre herrarne från det lilla fönstret i röksalongen och jag där ofvanför. Vidundret tycktes mäta omkring fyrtio eller femtio meter från hufvudet till stjärten, så vidt man kunde döma af dess talrika vindlingar. Från ryggkammen till bukens midt tycktes kroppen vara täckt af åtskilliga rader fjäll eller en skroflig hud liknande hajarnes men bildande lager af fjäll, som täckte hvarandra. Ryggen är mycket mörk och blir småningom ljusare ned

mot buken, som är smutsgrå. Hela kroppen är tecknad med tvärgående strimmor, som äro omväxlande mörkgröna, kastanjefärgade och gråa; stjärten tycktes afsmalna i en spets liksom ålarnes. Jag gömmer till sist beskrifningen af hufvudet, hvilket vi hafva ordentligt undersökt och som är mycket egendomligt. Det har icke oval form, såsom hos flertalet ormar är fallet, utan är tvärtom utdraget i en spets; det bildar en

s*l§Éit

hafsormen sadan den afbildas af pontoppidan.