Ord och Bild: 1897

6 2

ISAK FEHR.

lysande anlag. Det har anmärkts såsom för den tiden märkligt, att biskopen icke tillät, att någon skillnad rådde i klädedräkt eller behandling mellan hans söner och de öfriga djäknarne. Olaus gick som hans fattigaste kamrater klädd i grof vadmalströja med häktor och får-skinnspäls.

Det är kändt, att grundläggarne af de äldsta gymnasierna, de i Västerås och Strängnäs, med dessa afsett ett slags akademier i smått, och att de studier, som där bedrefvos, med föreläsningar och disputationer, påminte om tillvägagåendet vid universitetet. Med det fåtal ämnen, som i gymnasiet studerades, hufvudsakligen teologi och klassiska språk, kunde lärarne också i dessa ämnen komma rätt långt med sina flitigaste och kvickaste disciplar. Och bland dessa var Olaus Rudbeck. Här fick hans lifliga sinne de klassiska författarnes berättelser så fast inpräglade, att de äfven i sina detaljer stodo lefvande för honom, när ett par tiotal af år efter dessa studiers bortläggande en händelse väckte dessa ungdomsminnen åter till lif. Härom skrifver Olaus Rudbeck i företalet till sin Atlanticas första del: »Min synnerligen gode vän, ärlige och redelige herr Verelius begärde af mig, att jag en land-tafla (d. ä. karta) öfver hela Sverige göra ville, som skulle tjäna till hans Hervara-saga, som han var sysselsatt med att utgifva. När jag tog på att utarbeta denna och jämförde hvad jag i Hervara läste med de grekers och latiners historier, rann mig i hufvudet, att jag något i min ungdom hade i dem läst, som kom öfverens med rum, ställen, personers och folks namn, nu funne i Hervara. Ty fattade jag i pennan mina ringa tankar.» — Detta var uppslaget till det arbete, som sedan under mer än 30 år fortsatte att sysselsätta hans tankar och ledde till det jättearbete, som gjorde hans namn

och hans lärdom berömda i hela Europa men för eftervärlden liksom bortskymt de öfriga af hans storverk, som ej fått ett så lysande mottagande men helt säkert för både samtid och eftervärld haft en långt större betydelse.

Men voro också teologi och klassiska språk mest gynnade vid Västerås' skola och gymnasium, blefvo naturvetenskaperna dock ej alldeles försummade vid det läroverk, hvars själ och drifvande kraft var Joh. Rudbeckius, sin tids främste if-rare för en förbättrad undervisning. Och hvad den liflige gossen ej fick lära i skolan, hade han godt tillfälle att få se och höra af sin fader, som i mångsidig lärdom, parad med praktisk duglighet och färdighet, ej haft så många sina likar. Han hade varit professor i matematik i Uppsala, han ritade förträffliga kartor, förfärdigade jordglober, anlade i Västerås den första botaniska trädgården i Sverige, sysslade mycket med musik och inköpte från Tyskland instrument och musikalier. Vid skildringen af Olof Rudbecks lifsgärning skall klarligen framgå, att många af hans ihärdigaste sträfvanden ha sina förebilder i dessa faderns sysselsättningar, liksom ock att hans rika fäderneärfda anlag för dessa kunskaper och färdigheter hos honom nått den mest underbara utveckling.

Men ännu ett annat förvärf medförde han från sin barndom och ungdom i fädernehemmet. Det var den kroppens och sinnets styrka och friskhet, som han hade föräldrarne att tacka för och som vidmakthölls och utvecklades genom den stränga och sunda uppfostran i hemmet och skolan. Känner man faderns karakter, är man viss om, att han med exempel och lära inpräntade hos sina barn den modiga sanningskärlekens dygd, arbetets glädje och ära samt den lika vackra som sällsynta egenskapen att, strängt sparsam mot sig själf, vara frikostig mot