Sida 57
En underbar man från vår storhetstid. Af Isak Fehr. Med 7 bilder
53
andra. Så danades hos Olaus denna ädla och storvulna karakter, hvars i ögonen fallande djärfva ärlighet och outtröttliga verksamhetslust gör bilden af mannen så ståtlig och beundransvärd. Och säkert har den nu förgätna moderns varma kärlek och muntra lynne redan skänkt ät hans barndom det glittrande solljus, som ännu skimrade i uppsluppen munterhet, ja pojkaktigt skämtlynne hos Olaus Rudbeck som 70-årig gubbe. Så hade han från fädernehemmet fått det rikaste arf: den gudsfruktan, som är vishetens begynnelse, allvarliga grundsatser, mångsidigt intresse, verksamhetsbegär och ett muntert lynne; korteligen: en sund själ i en sund kropp.
Det är egentligen tre betecknande drag från hans gymnäsiitid, som blifvit bevarade. Hur han redan då förvånade genom sin händighet och uppfinningsrikedom; så tillverkade han ett urverk af trä med slagverk, alldeles efter sitt eget hufvud. Vidare hur redan då hans vackra och starka röst förtjusade såväl genom sitt välljud som genom den lätthet, med hvilken den återgaf äfven de svåraste tongångar. Och slutligen hans missöde, då han vid 16 års ålder af fadern utrustades med nya och vackra kläder för att följa med sina bröder till Uppsala. Ty då fadern märkte, att Olaus yfdes och hofverade sig öfver sin fina klädesrock med knappar, blef den stränge mannen vred, lät honom åter ikläda sig djäknetröjan med häktor och ännu ett helt år stanna kvar vid gymnasiet för att dymedelst grundligt kväsa hos sin unge son den spirande fåfängan och flärden. Denna hårda läxa verkade så kraftigt, att Olaus under hela sitt lif blef en afsvuren fiende till lyx och prål särdeles i kläder och aldrig följde modets växlingar utan gick klädd på sin ålderdom i kläder af samma snitt och samma slag, som han begagnat i sin ungdom.
Under detta hans straffår dog Johannes Rudbeckius. På sin sotsäng fick biskopen besök af sin unga drottning, den tjuguåriga Kristina, som då nyligen öfvertagit regeringen. Vid detta tillfälle fick han för drottningen föreställa sin son Olaus.
Kort därefter kom Olaus Rudbeck, 18 år gammal, till Uppsala universitet. Äfven det sista året af sin vistelse i Västerås hade han flitigt användt att förkofra sig i vetande och färdigheter, så att han genast vid sin ankomst till Uppsala förvånade genom sina ovanliga kunskaper och mångsidiga intressen. Med brinnande kunskapslust hängaf han sig här åt naturens studium. Han studerade astronomi, fysik och fysiologi, botanik och anatomi. Naturvetenskaperna hade vid denna tid ringa anseende och få adepter vid universitetet. Ungdomens kunskapslust låg ej åt det hållet. De flesta studerade teologi samt klassiska språk och filosofi. Men man kan dock säga, att vid universitet strimmor, förkunnande naturvetenskapernas gryning, belyste den unge studiosus från Västerås, hvars ärofulla lott det blef att med skimrande strålar förebåda och förbereda den svenska naturvetenskapens vackra dag, som under 1700-talet klarast upplystes af Karl von Linné och under vårt århundrade af Berzelius. Den unge studenten förtrodde sig åt professorerna Stenius' och Francks ledning. Om professor Franck säger Linné, att han är den förste botanisten i Sverige. Efter ett par år koncentrerades Olof Rudbecks hela flit på utforskandet af människokroppen. Icke utan afsky och rysning betraktades då den, som sysselsatte sig med de studier och öfningar, som leda till noggrann kännedom om människogestalten, »det stora världskonstverkets fullständigaste och fullkomligaste sammandrag, denna underbara mikrokosmus, denna värld i smått».
Källa: Project Runeberg ·
