Ord och Bild: 1897

6 2

ISAK FEHR.

»Den stora allmänheten såg med vreda ögon dissektioner och ansåg en slik behandling af de dödas kroppar för en grym och vanärande störelse af deras hvila. Saken var ock här i landet ny och oerhörd, 'ett martyrium för den dödes släkt och anförvandter'». Sedan Olof Rudbeck inhämtat sina lärares visdom, begaf han sig ut på egna upptäcktsfärder, ledd af sin skarpa iakttagelseförmåga och sin lifliga inbillning. Fantasien, denna sammanbindningsförmåga, som han ägde i rikt mått, har i alla tider varit de stora upptäckternas springkälla. Stödd på ett noggrant detalj studium, ledde denna vetenskapliga divination honom, den 21-årige ynglingen, till upptäckten af de lymfatiska kärlens betydelse för människokroppen. Denna upptäckt har gjort honom »i medicinens tideböcker odödlig». Snart nådde ryktet om hans märkliga upptäckt Stockholm. Drottning Kristina, åtföljd af sin gunstling]|den franske läkaren Bourdelot och flere af rikets höge herrar, begaf sig till Uppsala för att höra och se den lärde studenten demonstrera sin upptäckt. Med den, som nu för henne skulle hålla en anatomisk föreläsning, hade hon för ett år sedan, trettondagstiden 1651, spelat komedi på Uppsala slott, då drottningen själf spelade kammartärna, arffursten Karl Gustaf hade en roll och studenten Olof Rudbeck uppträdde som en högväxt och vacker herde med skallmeja. Han blåste sin pipa, han sjöng och intog alla till sin fördel. Nu intog han på ett annat sätt, när han för de höga främmandena från Stockholm, för de fleste professorerna och en skara studenter med vetenskapsmannens allvar visade hittills knappt kända gångar och kärl i människans kropp samt förklarade deras förrättningar och betydelse. Vid föreläsningens slut framräckte han till drottningen ett häfte ritningar, där han i naturlig storlek afbildat en

mängd inhemska växter. Drottning Kristinas lifliga sinne entusiasmerades, och hon lofvade honom ett stipendium till en utrikes resa. Snart därefter utgaf Rudbeck på latin en afhandling, i hvilken han redogjorde för sin anatomiska upptäckt. På titelbladet lät han trycka: »nunc primum inventa» d. v. s. nu först funna. Dessa ord föranledde en mycket bitter och långvarig pennfejd på latin med professor Bartholin i Danmark, som ville förneka honom den första upptäcktens ära. Om Bartholin själfständigt och ungefär samtidigt med Rudbeck gjort denna upptäckt eller om han därtill för-anledts af någon underrättelse om Rudbecks forskningar, därom hafva meningarna varit och äro kanske ännu delade. Men det blef redan på Rudbecks tid till fullo och klarligen bevisadt, att Rudbeck gjort sin upptäckt utan den ringaste till-skyndelse från annat håll, och denna åsikt har till yttermera visso bestyrkts af de forskare, som i våra dagar genomgått handlingarna i målet.

Till det stipendium, som drottning-Kristina skänkte Rudbeck, lade Axel Oxenstierna en frikostig penningegåfva. Så begaf han sig sommaren 1653 till Holland, där han hufvudsakligen vistades vid Leydens universitet, då frejdadt såsom säte för Europas främsta medicinska fakultet. Detta lilla Holland var då en af Europas stormakter och härskarinna på hafven. Liksom Sverige hade det genom sin anslutning till reformationen och ett befrielsekrig höjt sig till denna höga rang, och dess politiska storhet och handelsvälde hade åtföljts af en vetenskaplig blomstring, som i vissa grenar, såsom i medicinen samt i ämnen, som därtill räknades, såsom botanik, och i de klassiska studierna, ställde dess folk på främsta platsen bland kulturfolken. Med beundran såg Olaus Rudbeck detta; förvisso fattade han då den föresatsen,