Ord och Bild: 1897

6 2

ISAK FEHR.

rer, men han tog genast väldet såsom den, som både kunde och ville härska. Under nära ett halft sekel var det han som »höll verket uppe», för att begagna samtidens språk, den som nu i verkligheten var universitetets styresman, hvilkens envälde visserligen bekämpades med både ärliga och oärliga vapen, men som ur alla dessa långa och hätska strider utgick som segrare. Han fick således nu rikligt tillfälle att tillfredsställa en af sina hufvudböjelser, begäret att härska. Kring hans bild, hufvudet högre än de största, gruppera sig naturligt alla de sträfvanden och framgångar, som utmärkte denna tid af universitetets lif.

När Uppsala universitet 1877 firade sin fyrahundraårsfest, lät det prägla en minnespenning med 5 bilder, i hvilka de förflutna seklen, enligt medaljens omskrift, hälsade nutiden. Midtbilden återger dens anletsdrag, hvilken mest af alla svenska kungar gynnat universitetet, konung Gustaf II Adolf. I Laurentii Petri vördnadsvärda bild, Sveriges första protestantiska ärkebiskop, hälsar oss 1500-talets Uppsala, 1700-talets i Karl von Linnés och 1800-talets i . Erik Gustaf Geijers bild. Som 1600-talets störste man vid universitetet möter oss Olof Rudbeck med kraftfulla drag. Så har vår tid gifvit sin hyllning och sitt tack åt den store man, som under senare hälften af 1600-talet, en ny Atlas, bar universitetet på sina starka skuldror.

Att nu genomgå endast det hufvudsakliga af hvad han härvid uträttade, skulle således vara att förtälja hufvuddragen af Uppsala universitets historia under ett halft sekel, hvartill hvarken utrymmet eller förmåga på långt när räcka till. Den störste kännaren af denna historia, bibliotekarien Annerstedt, säger om Rudbecks rektorat, att »det gjorde epok i universitetets historia. Det var som om en ny tid gått in, full af idéer och sjudande verksamhets-

lust». Samme lärde författare sammanfattar sina skildringar öfver Rudbecks storartade verksamhet för universitetet på följande sätt: »En oegennyttig sträfvan, lågande kärlek till universitetet, rastlöst arbete hade ej kunnat försäkra Rudbeck om den tacksamhet, hvaraf han trodde sig vara förtjänt utan tvärt om haft en nästan motsatt verkan. Den företrädesställning, som naturlig öfverlägsenhet och kanslerns (M. G. de la Gardies) gunst skapat, hade endast retat sinnena. Alldeles oförskylldt kom dock ej olyckan, ty — — hans regemente var stundom godtyckligt och hans uppträdande ej alltid hänsynsfullt. Men afväger man opartiskt förtjänster och fel, så faller domen afgörande till Rudbecks förmån. Han beräknade visserligen ej medlen rätt utan såg blott på målet, han öfverskattade egna krafter, underskattade andras och hade för liten syn för deras egenheter samt för den styrka, som ligger i fasta, lagbundna former. Hans motståndare åter kunde ej fatta det stora i hans personlighet eller lyfta sig till hans uppfattning. För dem var denna öfversvallande lifskraft, denna verksamhet utan rast, som bortom hvarje mål satte ett annat, ofattlig och nästan osympatisk. De kände sig däraf obehagligt berörda, medvetne i sitt inre af sin underlägsenhet i afsik-ternas renhet, viljans styrka och hängifvenheten åt en hög uppgift. Här möttes för mycket af hvardagslifvets prosa och af en högtflygande entusiasm; och ingen ville eller kunde förstå den andre. Men mellan sådana element måste en konflikt förr eller senare inträda; den blef oundviklig, då de egna ekonomiska intressena kommo med i spelet. Och så fort det blef synbart, att stödet från ofvan skulle svika, gåfvo lidelserna sig luft, och alla föllo öfver den ensam stående. Med hvilka känslor Rudbeck mottagit detta anfall, därom bär hans försvarsskrift nog-