Sida 106
PRESIDENTVALEN I AMERIKA.
MED ANLEDNING AF DAGENS STORA FRÅGA: ROOSEVELT eller PARKER?
Efter porträtt. KlicM: Bengt Silfversparrev
ALTON B. PARKER, demokraternas kandidat, framstående jurist, f. d. öfverdomare i apella-tionsdomstolen för staten Newyork. Har förut endast obetydligt deltagit i det politiska lifvet, men är allmänt uppburen som en lugn och tänkande man.
Washington är en af världens mest aristokratiska hufvudstäder. Ännu under slafkri-gets dagar, alltså för icke mer än fyrtio år sedan, låg staden fullständigt under i kampen med Potomacs
kärrstränder. Gatorna voro bedröfliga, byggnaderna illa underhållna, hela utseendet hopplöst. Amerikanarne skämdes öfver sin hufvudstad. Med ofantliga uppoffringar af pän-ningar och arbete gjorde de om staden från början igen. Och den som nu ser dess monumentala hållning, ser de vackra breda avenyerna, det imposanta Capitolium, de väl-
Efter porträtt. KlicM : Bengt Silfversparre.
THEODORE ROOSEVELT, republikanernas kandidat, f. d. ordförande i Newyorks poliskommission, f. d. vice marinminister, utmärkte sig i spansk-amerikanska kriget; valdes 1898 till staten Newyorks guvernör och 1900 till vice president. Efter Mej Kinleys död innehafvare af presidentvärdigheten.'?
diga parkanläggningarna och de otaliga förnäma privathusen, har svårt att — fastän han är i Amerika — tänka sig detta som resultatet af endast ett par årtiondens sträfvanden under de ogynnsammaste förhållanden. I all synnerhet som icke ett enda drag i staden är parveny-mässigt, utan allt talar om gedigen smak parad med en fin försynthet.
Midt i dessa dämpadt aristokratiska omgifningar ligger en hvit villa. Kanske äro de visitfarande so-cietetsdamernas ekipage särskildt ofta synliga utanför dess trappa, kanske är raden af de besökande som hit ställa sina steg litet påfallande. Men för öfrigt framträder villan icke på något annat sätt än genom det afskilda läge, den har midt i en stor privatpark.
Detta är Hvita huset, den amerikanske presidentens bostad. Man hade gärna föreställt sig denna annorlunda. Om icke som en konungaborg, så ändock med tydlig prägel af en fursteboning. Men palatsen vid Newyorks V:te aveny hafva delvis långt större låter. Hvita huset markerar icke på något sätt att det hyser den förnämste mannen i Förenta Staterna.
Det är icke tal om hof eller hofhållning. Amerikanarne må hafva aldrig så stor svaghet för gamla engelska vapensköldar — inom sitt eget, jämlikhetens, land skulle de aldrig kunna tillåta några furstefasoner af en statstjänare. George Washington brukade visserligen med pomp och ståt fara i sexspann till kongressens högtidliga öppnande. Men det har ingen senare president gjort efter. Quod licet Jovi — det amerikanarne tilläto sitt nationalhelgon, skulle de säkert icke tåla af någon annan.
Fast maktens emblem äro så ytterst sparsamt och diskret angifna, är dock Förenta staternas president i besittning af en mycket s'or myndighet. Han kan, om han vill, och när omständigheterna så kräfva, nästan med diktators hand ingripa i sitt lands angelägenheter. Låt vara att hans myndighet till stor del äi negativ, att han mindre har makt att själfständigt drifva ett beslut igenom än att förhindra kongressbeslut att sättas i verkställighet. Men redan på den vägen kan man åstadkomma mycket Liksom fallet var i det gamla Rom och Italiens städer under medeltiden visar det sig att särskildt inom den republikanska statsformen högste maktinnehafvarens myndighetssfär är högst tänjbar.
Som bekant väljes presidenten i Amerika på fyra och kan kvarstå i högst åtta år. Är det icke egendomligt, att en man under en nödvändigtvis så kort ämbetstid kan besitta en sådan myndighet? De europeiska suveränerna hafva sin makt genom arf, af Guds nåde och icke af folket. I Amerika är förhållandet det rent motsatta. Just emedan presidenten är i strängaste mening folkvald är det hans ställning inger sådan ovillkorlig fast alltid frimodig respekt. Han representerar folkets majestät.
Men är det sant, att presidenten är folkvald? Hvem har icke hört talas om den politiska humbugen i Amerika? Hvem har icke hört pikanta detaljer från den hvarje fyraårsperiod pågående jättelika valkampanjen? Och denna kampanj gäller ju icke närmast presidentvalet, utan elektorsvalen. Man har föreställningen om ett ofantligt virrvarr ur hvilket snarare ödets nyck än folkets vilja slungar fram en
— 90 -
