Sida 56
HVAR 8 DAG
ENGLAND OCH TIBET.
FÖR HVAR 8 DAG AF DOKTOR SVEN HEDIN.
Prässen, sekundvisaren på världshistoriens ur, har under den nyss tilländalupna sommaren underhållit sina läsare med många pikanta enskildheter från det engelska fälttåget i Tibet. Och det är icke länge sedan ridån gick ned för detta skådespels sista akt, i det att fördraget undertecknades mellan de båda kontrahenterna, det mäktiga Indien och det svaga, obetydliga "snölandet*. Ja, var det verkligen sista akien, som då gick af stapeln på den tibetanska krigsteaterns snöiga tiljor? Jag tviflar därpå; denna pjäs skall förmodligen tå ett efterspel.
Med stort intresse måste den, som öfverhufvud har uppmärksamheten riktad åt dessa trakter, taga del af fördragets innehall. Times vakne korrespondent i Peking har kungjort det för världen, och hans tidning har försett det med jublande kommentarer. Af dokumentets tio artiklar äro särskildt tre af icke ringa politisk betydelse. Den sjätte åberopar sig på alla de försummelser och fientliga handlingar tibetanerna låtit komma sig till last och förbinder dem på grund häraf att betala en krigsskadeeTsättniug om 500 000 pund sterling till indiska regeringen. Beloppet skall vara inbetalt efter tre år från och med den 1 januari 1906 räknadt. Den slipulerade summan är så till vida intressant, som den låter oss ana minimikostnaderna för den nu så lyckligt och så ärorikt afslutade militärpromenaden. Nio millioner kronor äro dock en kännbar afbränning för Tibets fattiga folk. Väl ligga rikedomar hopade i tämplen, men skola lamas vilja eller våga röra dem? Ett hopp äga de dock alltid: att få hjälp af sina vänner. För att rädda det heliga landets integritet och skydda det från territorialförlust, skola måhända pilgrimerna, särskildt de rika mongolerna, bringa en insamling till stånd.
England är klokare än så. Det nöjer sig icke med att lefva på hop.iet. Intill den d/g då hela skadeersättningen blilvit erlagd och gränshandeln kommit i full gång på några bestämda marknadsplatser, hålles (enligt artikeln VII) den bördiga Tjum-bidalen besatt af indiska trupper. Bes ttningen däraf anses med rätta uppväga 500,000 pund, och från den synpunkten kan det just göra detsamma om beloppet erlägges eller ej. Äfven Englands närmaste vänner och beundrare, till hvilka jag af lätt insedda skäl anser mig höra, kunna, om de eljes äga spår till ambition, icke förneka, att situationen är följande. Engelskindiska trupper ha gjort en invasion i Tibet. Tibetanerna försvarade sig efter bästa förmåga, men dukade slutligen under inför mitraljöser och snabbskjutande gevär. De tvingas att betala krigskostnaderna, "emedan de gjort sig skyldiga till fientliga handlingar". Och visa de sig om tre år insolventa, så beröfvas de en del af sitt land. Här gäller det naturligtvis riksintressen och de mått och steg som tagas äro föreskrifna af politisk klokhet och framsynthet, det kan ett barn förstå. Politiken tyckes, liksom kyrkan vara en af de institutioner, som stå direkt under de eviga gudarnes hägn, åtminstone tyckas helt andra lagar för skillnaden mellan rätt och orätt gälla i politiken än för individerna bland människors barn. Öra en fattig sate stjäl en limpa i en bagarebod, därför att han är hungrig, blir han inburad, men om en stormakt stjäl en fredlig grannes territorium — också därför att han är hungrig — då är allt godt och väl och klokt. Så är det, men det är bra sorgligt att så skall vara. Liksom Mose lag innehåller det engelska fördraget 10 budord; men i det senare försyndar man sig svårt mot din förras båda föreskrifter: du skall icke stjäla och du skall icke hafva begär till din nästas hus eller titi något, som tillhörer din nästi.
Enligt nionde artikeln får ingen a inan makt än England sticka näsan inom Tibets gränser. "Ingen
utländsk makt skall tillåtas sända vare sig officiella eller icke officiella personer till Tibet - utan hänsyn till det syfte de fullfölja — att där biträda vid skötandet af tibetanska angelägenheter". För någon tid sedan publicerade j ?g några reflexioner med anledning af den engelska missionen i Tibet och framhöll där såsom en ljuspunkt, att landet nu säkerligen skulle öppnas för geografisk forskning. Men jag behöfver icke gå längre än till mig själf för att finna större svårigheter i Tibet nu än 1901. Ty Sverige är en utländsk ma'
