Sida 713
särskilda utskottet.
UtsKoitet har uttalat sin mening i unionsfråfran och till urtima Riksdagen aflämnat sitt betänkande. Såsom en bild af det mest aktuella intresse återgifva vi därför ånyo den fotografi af särskilda utskottet hvilken togs vid dettas första sammanträde och som i större format återfinnes i H. 8 D. N:o 41 jämte fullständig namnförteckning.
sista kvällen i tanger.
Resebref till HVAR 8 DAG från MARI MIHI.
Jag hade dinerat hos mina engelska vänner på hotel Cecil nere vid plagen och tog godnatt framemot tolf för att bege mig till min bostad på hotel International uppe i staden. Då jag kom ut från Cecils alltid svala vestibul ned på strandpromenaden, märkte jag att vinden aftagit och slagit om. Det var inte längre förmiddagens friska hafsbris, utan en slö och sömnig sydost, en kväfvande flämtning från öknen, hvilken på ett par minuter blötte upp stärkelsen i min krage. Branog mörkt ute, men hetare än ett rötmånadssolsken mot en logvägg hemma i Sörmland. "Nattmörker och hetta samtidigt är nästan otänkbart för en nordbo och hör inte till de angenäma upp-lefvelserna.
Hemkommen slog jag mig ned på altanen på hotellets platta tak, sjönk ihop i en korgstol, tände pipan, räckte ut handen och ringde på något att dricka. Hela dagen hade Achmed, min trogne, präktige guide, och jag ridit uppe i bergen på dessa jämmerligt usla stigar, där jag oupphörligt trodde att hästen skulle gå omkull med mig, och där jag ideligen ångrade, att jag inte tagit min olycksfallsförsäkring på högre belopp. Sju timmar på sådana vägar uti en skäligen obekväm bomsadel samt i styft 40° hetta kom mig att i detta nu längta efter oblandad frid och vichy-vatten.
Hotel International är beläget alldeles invid Tangers stora moské. Från altanen där jag satt kunde jag mycket väl nå muezzin i sin minaret med ett långt metspö, och jag hade gärna klatschat till honom ■ett slag, ty han vrålade inte skapligt. Den muhammedanske böneutroparens melodi liknar inte vårt gamla
svenska brandvaktsgastande, men är förvillande likt en katt, hvilken nattetid musicerar på en takränna. Samma obeskrifliga gnällande, gurglande, långdragna jämmer.
Framför mig såg jag hafvet med alla ljusen från de båda franska kryssarne, sultanens gammalmodiga postångare och den amerikanska lustjakten. Öfver mig tindrade stjärnorna och i dessa stjärnor stod det skrifvet, att jag inte ännu på länge skulle få gå till hvila.
Jag märkte inte då han kom. Ty enligt orientaliskt bruk hade han skjutit af sig de gula tofflorna nere vid porten och tassade barfota öfver altanens cementläggning. Först då han tyst slog sig ned bredvid mig, fick jag se min vän Achmeds fula och kloka ansikte.
— Kors, sofver du inte så här dags?J
— Jag har sofvit, sade Achmed och började att filosofiskt peta på sin nakna fot. Vi skildes kl. half åtta, nu är hon snart ett. Det blir fem timmars sömn.
— Och det är tillräckligt?
— I gryningen slumrar jag väl in ett slag igen. Det finnes ingenting som tröttar så mycket som de första solstrålarna.
— Hemma i mitt land säger man att morgonen har guld i munnen.
— Ja, men den har bly i hufvudet och stoft i ögonen, skrattar Achmed.
— Hur visste du att jag var här?
— Hassan, portvaktaren på Cecil Hotel sade att ni gått därifrån vid midnatt, ni fanns inte på Café du Glacier, inte heller lyste det i ert fönster, alltså —
— 697 —
