Sida 84
»HAN VAR SÄKER PÅ SIN SAK.»
För HVAR 8 DAG af Rosa Fitinghoff.
"Notarien Bergqvist hade tre svagheter — ja, •■egentligen var det kanhända endast två, nämligen hans stora obevekliga ordningssinne och hans kärlek till Lisa. Den tredje, om man ens skall bry sig om att nämna den, var tjusningen han kände, då han var nog lycklig att få vara i samma rum ?om Elisabeth Bohm.
Elisabeth Bohm var yngsta dottern i den familj, 'hvarest notarien Bergqvist var inackorderad.
Notarien Bergqvist var stel och korrekt, sparsam och hvad folk bruka säga »en ovanligt förståndig ung man», samt hade goda inkomster och ■ännu bättre framtidsutsikter. Elisabeth Bohm var raka motsatsen, glad och liflig, tanklöst pratande •om hvad som föll henne in.
Hon ansåg notariens minutiöst fordrande »ord-ningsmani» för »gamla knarriga ungkarlsfasonep> och ■ett i »onödan antaget själfplågeri». Hennes tre äldre systrar voro i hennes tycke lika tröttsamt precisa — «>alldeles som klockor hvilka aldrig gå en minut hvarken före eller efter den tid de skola visa».
Hon själf däremot var en sådan där klocka, som ibland i blind ifver och välvilja, på en dag kunde förta sig en half timme för att sedan åter en annan dag stanna eller ock vilseleda folk med att sakta sig både kvarten och halftimmen.
Och allt det där visste notarien Bergqvist mycket väl, men ändål
Ja, människonaturen är ibland ytterst motsägande.
Hvad hade väl varit naturligare och närmare till hands, än att han blifvit förälskad i en af »de tre».
De, som alla tre voro mönster för väluppfostrad och utmärkt »präktiga flickor», som samvets-grannt skötte sina bankplatser, som i hemmet voro stilla, punktliga och i det närmaste lika ordentliga som han själf.
Notarien Bergqvist slog med käppen så hårdt ■emot sitt ena ben, att det riktigt gjorde ondt.
Men nu — ja, han måste trots allt dock till slut erkänna detta mer än sorgliga faktum —
— han var förhäxad, förtrollad, hans vilja var »knused» af en starkare känsla och makt än han någonsin förr erfarit eller ens trott vore möjligt att känna — och allt detta hade en liten bortskämd flicksnärta åstadkommit I
Och trots alla hans resonemanger, alla invändningar, satt hon troget kvar i hans hjärta.
Notarien hade nu nått sin dörr och inträdde i sitt arbetsrum.
Han stannade, stirrade blek af vrede på golfvet, där en hög mattor låg slarfvigt hopförd.
Först efter en liten stund kunde han som van-Cigt hälsa och prata med Lisa.
Lisa var nämligen e n af hans två stora erkända svagheter. Men så hade han också uppfostrat Lisa ända sedan hoQ var liten valp; sett och iakttagit alla hennes själsutvecklingar, och de voro inte få, ty Lisa var en i hög grad intelligent hund.
Ännu full af förbittring öfver det oordnade tillstånd, som var rådande i hans rum, ringde han.
Jungfrun kom in, såg med förskräckelse på den olyckliga matthögen, försäkrade med både ord och gester att inte var det hon som rullat ihop dem.
— »Hvarken nu eller gångerna förut, som notarien kallat in henne för samma orsaks skull!»
Hon »hade minsann annat att göra än att springa •omkring i hans rum och surra omkring mattor!»
Notarien invände litet tviflande att .han ännu aldrig hört talas om att mattor rullade 'ihop sig själfva, till en stor hög midt på golfvet.
Nej, det hade inte hon, Märtha, heller hört.
Men efter som inte hon gjort det och inte notarien heller — så måste dom väl ändå själfva gjort det.
»För då ja slutat att städa här, så låg dom som målade efter golfvet, och ingen själ mer än Lisa har varit här inne se'n dess», Märtha knyckte på nacken och försvann med en mera högljudd smäll i dörren än hvad som nödigt var, sedan hon dock först åter bredt ut mattorna så att de lågo som »målade».
»Ingen själ mer än Lisa». Notarien såg på Lisa. hvilken åter i sin tur med ärliga, trohjärtade ögon ömsom såg upp till honom eller sneglade ner till de omtvistade mattorna.
»Ja, du Lisa är det då inte». Notarien klap pade Lisa på hufvudet, han var säker på sin sak, »förr skulle jag tro mig själf om att rulla ihop dem än att du skulle göra det I Dig som jag själf uppfostrat»!
Lisa viftade förstående och medgifvande på svan sen och notarien tyckte sig i hennes ögon läsa, ett tydligare än i ord uttaladt smicker, öfver hans för måga att uppfostra.
»Nej, vet du hvem det är som har gjort det? Jo du, det är Elisabeth», endast inför lilla Lisa och sig själf vågade notarien Bergqvist säga endast »Elisa be th».
»Ja, hon är det, hon gör det för att reta mig.»
»Åh» — — — notarien rusade upp, gick med långa brådskande steg fram och tillbaka i rummet.
Lisa åter gick med en suck och lade ßig i sin hårda korg under sin herres skrifbord.
Lisa älskade bekvämlighet, mjuka soffor och sängar, men hennes herre ansåg att sådana saker inte passade för en hund — alltså fick hon nöja. sig med en korg, öfverklädd med ett bomullsöfver-drag.
Efter middagen, som afåts under så godt som total tystnad, rasade Elisabeth och Lisa, sin vana trogna, med hvarandra.
Att »de där två» voro så goda vänner brukade i regeln glädja notarien Bergqvist, men i dag kände han sig ond och irriterad däröfver.
»Huru kunde en flicka på nitton år springa och leka precis som en nioårs unge 1 — Ja, nog var det tydligt hvem som varit upphofvet till mattorna, alla dessa förflutna remarkabla tillfällen.»
Det var ett depraverande sällskap för Lisa, hon blef ju uppskojad som en »valp»! Notarien drog sig sårad och missnöjd, i sällskap med Lisa, tillbaka till sina rum, betydligt tidigare än hvad hans vana annars brukade vara, helst då såsom nu i kväll t. ex. den där »vräkiga och ohängda löjtnantsvalpen snodde omkring Elisabeth».
Notarien Bergqvist tände lampan, slog sig ner med dagens tidning i den bekvämaste stol som han hade och blossade på sin cigarr.
»Åh nu skall man möja sig! Njuta af sin frihet och sitt ungkarlsstånd.» Han lade upp fötterna på en stol och lutade hufvudet bekvämt tillbaka emot en mjuk sidenkudde, hvilken föreställde svenska flaggan.
»Se så där! Ska' man nu inte få vara i fred här heller!»
Han rusade ursinnig upp och kastade tidningen ifrån sig.
»Ah, det är outhärdligt!»
I en hast var notarien Bergqvist iklädd sin ytterrock och sin ständigt lika oklanderligt blankborstade »storm» samt nere på gatan.
- 68 —
