Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

I DIMMAN.

EN JULHISTORIA FÖR HVAR 8 DAG

AF MARIA JOUVIN.

Skeppar Mårtenson hade seglat in till sta’n med den sista vedlasten för vintern och skulle nu hem till Lökaön och jula, och skulle han sitta hemma julen öfver; sen skulle vinterfisket börja.

Skeppar Mårtenson längtade hem, och gasten hans, den lille Olle Knigge, längtade hem till mor, och till grötfatet och till en liten fästemö ute på stora Möja.

Hela veckan hade det varit frost, skarp frost och skeppar Mårtenson hade nästan gått och varit rädd för att de skulle bli infrusna någonstädes, men då han en kväll i början af julveckan såg solen gå ned i eldfärgadt töcken, sade han med en lättnadens suck:

— Vi få väderskifte!

Och det fingo de. När de på tisdagsmorgon purrade ut, låg “Vackra Clara“ insvept i den hvitaste bomull af kompakt hafstjocka, de sågo icke tre meter framför sig, och den lilla holmen under hvilken de förankrat, var alldeles försvunnen. Men tätt intill styrbords reling sågo de konturerna af ett spökskepp dunsta fram ur dimman — skeppar Fredriksens “Ormen Långe“, som de för två dagar sedan lämnade efter sig i Lilla Skägga och som nu hunnit upp dem under natten.

— Skeppar Fredriksen är då en attan att vara djärf, segla under mörka nätterna — utlät sig unge Olle Knigge medan han skafde in ett rundthult mellan de båda skrofven.

— Hå, sade skeppar Mårtenson, Fredriksen han ä lika hemmastadd som jag i de här farvattnen, känner hvarenda kobb och hvarenda undervattensgrynna mellan Sandhamn och inre skärgårn.

— Men i mörkret — —

— Hå ja — när snön ligger rundt om på holmar och på land, så lyser den upp ska ja säja, å ä det då månsken till, så går det fint. Men nu tycks det vara slut med snön för den här gången likväl, det blir töväder gossen min, skam mej har han inte alldeles kantrat på sydväst nu. — Skeppar Mårtensons runda ögon vändes mot masttoppen, som han icke såg, och hans näsborrar vidgade sig som om han midt i den djupa vindstillan vädrat hvarifrån vinden kom.

— Hur länge varar sån här tjocka? frågade lille Olle Knigge, medan han kanade bort till ruffen för att sätta på morgonkaffet.

— Hå, hva vet ja, den kan lätta om ett ett par timmar och den kan vara i dygn. Jo, jo, hafsskadden som di säjer i Norjet, ä inte go å ta’s mä.

— I dygn? frågade lilla Olle Knigge häpen, medan hans röda kinder blefvo ändå rödare under försöken att blåsa eld i de sura furustickorna i järnspiseln.

— Hå ja, i dygn, dä ä allt som dä faller sej å beror på vind, begriper han.

— Ohoj — ljöd i detta ögonblick en skroflig basröst ur dimman, Vackra Clara, ohoj, tur för er att tjockan kom, annars hade jag törnat ifrån er i bräckningen; nu få vi hålla julvakan tillsammans.

Skeppar Fredriksens vidlyftiga figur och rödbrusiga ansikte skymtade fram vid relingen på skutan bredvid.

— Åhå, sade skeppar Mårtenson, vind lär väl kunna vända på sej till och med innan kvällen.

— En får väl si om lördag vid det här laget.

— Hå — men kom öfver och drick en kaffegrogg.

Hvarpå skeppar Fredriksen äntrade den vackra Clara, och bägge gubbarne försvunno som dimfigurer i kabyssen akteröfver.

Efter en halftimma kom lille Olle Knigge med morgonkaffet in i kabyssen, där de bägge skepparne sutto på ömse sidor om klaffen med hvar sitt glas röd kognak.

— Nå, Olle Knigge, sade skeppar Fredriksen, det blir väl första julen, som du inte sitter hemma vid mors grötgryta?

— Det ha’ vi väl inte sett ännu, hur det går, stammade lilla Olle Knigge. Det lät som om han med möda sväljde en kaffeklunk, som tycktes ha fastnat i halsen.

— Hå ja — hvad ä’ dä’ också värdt att spöka om den saken, vi få väl se hur det går, tröstade skeppar Mårtenson.

Men Ormen Långes skeppare höll i sig — — —

— Jo jo, sade han, hafstjocka den här tiden på året den kan hänga i, jag minns nog den vintern jag låg utanför Vargö i tre veckor — just vid det här laget. Låg på torskfiske borta på Ålandssidan och råkade i drift. — I tre veckor låg jag på samma fläck, ja — rundt omkring tjöt mistlurarne dygnen rundt och hvar stund, så godt som, väntade man att bli öfverseglad. När jag se’n i slutet på januari kom inseglande till Lilla Mäja, trodde de det var en genfärdsel, de trodde förstås, att jag låg på sjöbottnen med donen och grejorna och alltihop.

Lilla Olle Knigge lyssnade med uppspärrade ögon, medan han mödosamt sväljde det heta kaffet — det var inte utan, att han önskade att skeppar Fredriksen med alla sina don och grejor fortfarande hade legat i hafstjocka där borta på finska sidan, i stället för att han skulle sitta här och varsla om tråkigheter. Inte var det väl ändå möjligt, att man skulle behöfva ligga här en hel vecka bara för tjockans skull, och fick man bara segla på fredag morgon, så var allt väl, då skulle man godt hinna ut till Stora Mäja på lördagen.

Men hvarje morgon lilla Olle Knigge stack ut hufvudet genom ruffluckan, låg däcket som det varit nyspoladt, och dropp-dropp-dropp — ljöd det rundt omkring; tjockan höll fortfarande i sig, strök honom med lena fingrar öfver ansiktet, hängde i vanter och märs, och kom Ormen Långe med skeppar Fredriksen att se allt mer och mer spökelseaktig ut. Allting omkring honom föreföll för öfrigt helt underligt i den hvita dimman, det var som om man blifvit borttrollad till någon mycket aflägsen plats på jorden, där ingen kunde hitta en, och hvarifrån man själf ej häller kunde hitta ut. Och äfven när man talade, lät det så besynnerligt och hemlighetsfullt högtidligt, som på en begrafning rent af.

Och tiden blef för lilla Olle Knigge lång som en evighet. Skepparne sofvo så godt som dagen lång, och om kvällarne groggade de och spelade kort, men lilla Olle Knigge, som denna höst seglade sina första resor, kunde ingendera delen. Han försökte binda nät af det nya bindgarnet som skeppar Mårtenson köpt inne i sta’n, han klättrade upp i märsen för att se om han kanske däruppe skulle kunna skönja om dimväggen tunnades af på något håll, och hvarje kväll fejade han hela skutan — hvem visste om man inte skulle kunna segla följande dag.

En morgon, när skeppar Mårtenson tyckte