Sida 591
HVAR 8 DAG
I MAJ.
För HVAR 8 DAG af EVA-MARIA D.
Genom de vidöppna fönstren i madame Laborde's matsal strömmade solen in och sken på monsieur Quanjer, holländaren, där han stod ensam och stirrade på två bref framför honom på bordet. Bägge buro samma utanskrift:
Mademoiselle Ingrid Stierne,
chez Madame Laborde, 143, rue Notre-Dame-des-Champs, Paris.
Han hade nyss varit nere hos portvakten och hämtat dem. Bägge voro från Sverige liksom hon, som skulle ha dem. Det ena var ett litet hvitt bref med kvinnlig stil, men det andra ett stort grått kuvert, dubbelt porto, en manlig, ytterst utpräglad stil med kantiga bokstäfver. Det stack till i honom, då han såg den stilen, på ett sätt som gjorde honom rädd och kom honom att känna medlidande med sitt eget tillstånd. Ty Quanjer analyserade gärna sig själf lika väl som andra, och han kunde inte låta bli att tycka, att han hade det svårt ibland.
Af hela sitt nittonåriga hjärta dyrkade han m:lle Ingrid Stierne — han kunde inte uttala hennes namn men det gjorde detsamma, i sina drömmar kallade han henne aldrig något annat än "Ånge" eller ibland, då hon varit särskildt moderligt förmanande mot honom, "Ånge Gardien". Han hade vaktat henne hela denna morgon som så många andra dagar. Han skötte sitt kontorsarbete, som han afskydde, som om han varit miljonär och roat sig med att ge en handräckning då och då. Ty hans själ strömmade öfver alla bräddar af längtan efter att bli konstnär och önskan att vara allt för Ingrid. Men familjen Quanjer stod fast, en för alla och alla för en, vid att han skulle bli affärsman och handla med frön, som hans far och farfar före honom, och Ingrid behöfde honom inte. Monsieur Quanjer var mycket olycklig.
Han kände nu Ingrid så väl, att han kunde tyda hvarje skiftning i hennes ansikte. Han hade studerat henne i månader. Han visste, när hon var glad och när hon var ledsen, och hennes musik uppenbarade för honom själfva grundtonen i hennes väsen. Men om allt detta teg han. Därför att hon aldrig lät honom blicka in i hvad som rörde henne personligen. Aldrig, aldrig hade hon berättat honom ens den enklaste lilla sak om sig själf.
Han hörde lätta steg, och nu stod hon i dörren. Det ljusa håret lyste i solen, de blå ögonen sågo lugna och djupa långt bortom mr Quanjer, men det var han van vid, hela ansiktet var i hvila, färgen svagt skär. Det var en mask allt det där, det visste han. Hon var inte lugn och oberörd, hon var ledsen och kände sig ensam. Ragna, hennes goda vän skulle resa.
Han räckte henne brefven. Det lilla smala först och så det stora.
Quanjer iakttog spändt förändringen i hennes ansikte. Det lystes upp innifrån, ögonen mörknade, färgen steg, hela ansiktet mjuknade och formligen strålade. Och hon försvann hastigt in i sitt rum igen.
En halftimme senare återsåg han henne. Hon hade hatten på och var på väg ut. Och det ansikte hon vände mot honom var hvitt och stelt med ett par svarta, bedröfvade ögon. Omöjligt att låta henne gå ensam. En annan man hade gjort henne ondt, nu fick han försöka, om hon ville låta honom trösta och hjälpa henne.
Hon tvingade sig till att småle, när hon mötte hans trohjärtade bruna ögon.
— Skall ni också gå ut mr Quanjer?
— Får jag gå med er, mademoiselle?
— Om ni har lust. Jag skall bara gå till Odéon och köpa Baudelaires Fleurs du Mal och några noter. Ärenden, förstår ni. Men om ni vill så--
Ingrid visste, att Quanjer låg för hennes fötter, och det retade henne nästan. Kan han då inte se, hur ofullständig jag är, tänkte hon. Men han ser ingenting. Kvinnokönet är för honom deladt i två ka-
tegorier: de dygdiga kvinnorna, hvilkas själ är snöhvit utan skrynkla eller fläck, dem ligger han på knä för, och de fallna, och dem känner han medlidande med. En kvinna, som står med bägge fötterna på jorden som han själf, kan inte hans ögon uppfatta. Ce cher monsieur Quanjer! En snäll gosse, som var lämplig att skicka små ärenden och hvars uppfostran behöfde fulländas, ibland fick hon också trösta honom, när hans familj visat sig särskildt oförstående mot hans kraf på att få följa sin kallelse och bli sångare, men att tala till honom som hon kunde göra till en jämnårig, föll henne aldrig in. Som man existerade han inte för henne.
Hon gick tyst bredvid honom, och försökte tänka på annat, än hur ensam hon var. Alla hennes vänner i Paris skulle lämna henne. Redan i morgon reste ju Ragna, den norska målarinnan, som hon delat ljuft och ledt med i ett år nu, till sin lilla norska kuststad.
Och när hon tänkte på Sverige, krympte hennes hjärta samman. Hädanefter skulle hon bli ensam där också. Det brefvet hon nyss fått--
Hennes läppar slöto sig fast, och ansiktet fick ett hårdt, pinadt drag.
— Är ni trött, mademoiselle, frågade mr Quanjer.
— Ja, en smula. Vi går in här en stund.
Hon pekade på en grind till Luxemburgerträd-gården, som låg som en oas midt bland stengatorna.
Akaciornas plymlätta, hvita blomvippor lyste mot den vårligt blå himlen, alléernas plataner hade vecklat ut sina blad, som hade formen af utsträckta barnhänder, det var skugga och svalka i de lummiga gångarna. Öfver de sammetsgröna gräsmattorna strilade vatten ur långa genomborrade vattningsrör, det gaf luften en frisk fuktighet, som verkade kylande och lugnande, då man kom in under träden från de dammiga gatorna.
Ingrid tog en stol och satte sig, och Quanjer följde hennes exempel. Han hade fått bära hennes böcker och knyta hennes skoband, som gått upp, och eftersom han såg, att hon inte orkade tala, hade han sagt henne sina intryck af Ragnas tafla "Pilträd vid le Loing".
— Hvad vi kommer att sakna Ragna allesammans, sade Ingrid, tror ni inte det?
— Jo visst. Vi får det förfärligt tomt efter henne, ni blir så ensam, mademoiselle.
— Det finns kanske någon, som kommer att lida mer än jag.
— Ni menar Austen?
— Har ni hört något, monsieur Quanjer?
— Ja, ser ni, Austen kom in till mig sent i går kväll och var mycket upprörd och sa', att Ragna bett honom gå och tala om för mig, att Ragna och han skulle gifta sig.
— Jag vet, att ni är en "decent chap", Quanjer, sa' Austen, och att ni är fästad vid Ragna, och kommer att sakna--
Sen var det slut med Austen. Han fick inte fram ett ljud mer, men kramade min hand och gick med fasta steg och stängde dörren efter sig långsamt och eftertryckligt.
Hvad de kommer att bli lyckliga!
— Ja, inte sant, att få en hustru som Ragna!
— Ett sådant äktenskap som Austen's, är det jag alltid drömt mig, mademoiselle.
— Vrai?
Hon blef så förundrad, att hon vände sig mot honom och såg honom fullt i ansiktet, men när hon mötte hans ögon, måste hon vända bort sina.
Hvad gick åt gossen? Kunde han mena--
Nej, det var för galet!
Hon skrattade högt och bittert.
— Vet ni hvad, mr Quanjer, i så fall får ni allt förändra er mycket först.
Han sänkte hufvudet och teg. Att han inte gjorde uppror, när hon var så hänsynslös mot honom, retade Ingrid nästan som en förolämpning. Brefvet, som hon
