Sida 68
SEGER.
För HVAR 8 DAG af P. G. Norberg.
De fiendtliga härarna lågo nu så nära hvarandra, att ett afgörande slag redan nästa morgon efter all sannolikhet var förestående.
De voro lägrade i af naturen starkt skyddade positioner på hvar sin höjd. Men nedanför på den stora slätten var det som striden skulle stå.
På båda sidor var vaksamheten skärpt till det yttersta. Omständigheterna voro sådana att artilleri-striden icke skulle komma att bli af någon större betydenhet, utan att afgörandet skulle vinnas i handgemäng. Och som trakten var förhärjad och förråden knappa, kunde det icke bli tal om ett ömsesidigt befästande af ställningarna och inväntande af fiendens •stormning, utan genast när dagen grydde skulle båda härarna storma nedför sluttningarna och mötas midt på slätten i en sista ursinnig kraftmätning.
Ty det kände alla, från öfverbefälhafvaren till trumslagaren, att detta var den sista drabbningen under detta krig. Förlorade man, var allt förloradt, och blefve man segrare, skulle man ändock digna af utmattning innan fanfarerna blåsts tre gånger. Ett sådant krig som detta hade aldrig förts mellan människor. De båda härarne stodo där nu efter tvenne års oafbrutet fälttåg, som de sista, nästan löjligt decimerade rästerna af hvad som en gång varit de stoltaste af arméer.
Nu ringlade röken från lägereldarne i duggrägnet och fuktigheten som liksvepen öfver de tungt sofvande soldaterna. Det smackade om fötterna på vaktposterna i den genomvåta marken, och officerarne som gjorde sina ronder och sågo efter att allt var i ordning för den stundande striden tycktes utdela vanmäktiga välsignelser till manskapet.
Å, det var en sorglig natt. Sorglig så länge rägnet föll, och ändå sorgligare, när midnatt var öfver och molnen skingrades. Då brände eldarne röda som förgråtna ögon. Då sutto stjärnorna som tysta, men obevekliga domare. Då gick det som en rysning genom hela naturen i den kalla gryningsdagern.
På de sofvande märkes det att natten lider mot sitt slut. De kasta sig oroligt. Ångesten öfver att nödgas lämna dvalans välsignade glömska smyger sig redan som en iskall dimma öfver deras medvetande. De knyta händerna om drömda mordvapen, det rycker omkring mungiporna på dem så att deras bistra ansikte vanställas af grinande dödssmärta eller förfärligt hat. Ögongloberna arbeta under halföppna ögonlock, som ännu tyngas af en förintande trötthet.
Och de som skola leda alla dessa män ut till slaktandet, stå efter en nästan sömnlös natt och stirra mot österhimlen, där nu dödssolen snart skall höja sig. Allt är klart till drabbning.
Stjärnorna blekna och tiden är inne. På ett gifvet tecken slås revelj. Detta sker alldeles samtidigt i båda lägren.
Verkligheten, hur gråkall den än strömmar öfver sinnena, är bättre än den mar-sömn som nu mot morgonen pressat så många stönanden öf/er skäggiga läppar. Med af mödor och kyla stelnade leder släpa sig soldaterna till sina platser.
Hvad som hälst, bara ett afgörande!
Tunga och olustiga äro dessa dödsdömda massor i generalernas händer. Den gamla lösen för konung och fosterland finner endast svag genklang. Äfven i dag skall jag icke svikta, säga tusen ögon. Men lofva oss en sak — sedan är det ju slut?
Herregud, man kan dock icke lofva dessa människor, att det skall vara mödans sista dag för dem alla. För många — huru många? — skall det vara det. Många skola sofva till evig tid på slätten därnere. Och alla skulle man kunna gifva det löfte, om hvilket de tåliga ögonen tigga, visste man endast hvems segern blef.
Men segra med sådana trupper?
— Vi skola segra! ljuder generalens stämma.
Och som ett febertungt andedrag går det genom leden: Vi skola segra! Detta säga alla, och ingen tror det.
— De — de andra äro icke bättre däran än vi!
Hvem fann den tanken? Hvar är den hjälte i hoppet som sade det ordet? Äfven de andre, äfven de andre! Äro vi sämre än de? Hvilken förunderlig lättnad! Det var ynkedom som skulle ställas mot ynkedom, men — än fanns en pust i själen af segervisshetens gamla hvirfvelstorm! Segra skola vi!
Nu! Musiken får en vink och blåser upp sin muntraste och kickaste marsch. Äfven de som varit senast att smittas af den fanatiska segerkänslan, som ha svårast att kasta slusken och gubben af sig, bli plötsligt som ynglingar och hjältar. En gammal präktig marsch, en gammal härlig, oemotståndlig marsch Ut! Fram! Alla hinder ned! Blod och förbannelse öfver min fiende!
Å, den fasta, smattrande, brusande melodin! Framåt! I yrsel vältra sig skarorna nedför sluttningarna. Oötvervinneliga äro de!
Så rasa de båda vågorna fram. Midt på slätten skola de bryta sig mot hvarandre i en bränning af fragdande blod. De drifvas båda af samma storm, och båda skola de förintas.
Plötsligt ser det ut som om skarorna vacklade framför ett osynligt hinder. Det går en egendomlig lystring genom massorna. De hejda sig i ett andlöst lyssnande.
Ty nu äro skarorna hvarandra nära, och nu smattrar stridsmarschen tydligt öfver från motståndarnes sida.
Det är ju samma marsch de spela! Samma marsch i samma takt! Så som tvenne pulsar drifvas af samma hjär.a!
Ett under sker. Hänryckning griper hvarenda man. Spela, spela du härliga musik! Gevären kastas, svärden, knifvarne, pistolerna. Tårarna strömma ur mångas ögon. Och lyfta af en enda salig känsla skynda motståndarne i hvarandras möte och dödsfienderna falla hvarandra som bröder om halsen.
Tillsammans storma de sedan Österberget och skåda med jubel hur solen går upp öfver en ny jord
FRÅN MUSIKVÄRLDEN.
FRU CALLY MONRAD. För de många beundrarne af den norska konstnärinnans sångkonst visa vi, apropos de blifvande konserterna här, ett nytt porträtt, taget helt »civilt».
