Sida 588
PUSSY.
En lifshistoria i ett bref. För HVAR 8 DAG af STURE STIG.
(Slut fr. föreg. n:r.
Pussy blef som sagdt trädgårdselev. Fjorton dagar därefter stod på mitt bord en lysande bukett och därbredvid låg ett litet bref: “Hurrah! Jag är arbetare och är lycklig, pysslar med moder jord, dricker luft och andas blomdoft, går till sängs med solen, äter som en dagakarl och sofver som en mullvad. Hvad vill jag mer?“
Under ett helt år såg jag ej Pussy, men hvarje lördag stodo på mitt skrifbord några blommor som en hälsning från henne till hennes förmyndare.
En vacker augustieftermiddag uppenbarade hon sig emellertid helt plötsligt i mitt rum.
— God dag, onkel, här har du mig. Jag måste in till staden och se, om du är lefvande eller död.
Hon satte sig midt emot mig. Mina ögon kommo att falla på hennes hand, som stödde sig mot skrifbordet. Jag förskräcktes. I sig själf var den hvit och välformad, men nu hur solbrynt och fördärfvad af rispor och refvor!
— Hvad har du gjort med dina händer? frågade jag.
— Bah! Sådant får man, när man klipper buskar och ansar hagtornshäckar. Bry dig ej om det! Jag har saker af större vikt att rapportera. Brukspatron Nibeling har friat till mig.
— Till hvem? Till dig?
— Ja, just till mig.
Friat? Till Pussy? Till barnet? Omöjligt!
För första gången tog jag Pussys yttre i närmare skärskådande. Jag häpnade. Ja sannerligen, hon var ej längre ett barn, hon var en utvecklad kvinna, och än mer: en vacker kvinna, full af hälsa, kraft och lefnadsmod. Blomsterknoopen hade sprängt sitt hölje. Det var möjligt, att Nibeling friat.
Pussy lät mig göra mina betraktelser till slut. Så sade hon:
— Hvad skall jag svara Nibeling?
— Barn, barn, jag vet ej alls, hvad jag skall råda. Jag är helt förvirrad, detta kom ju så öfverraskande.
— För dig ja, men ej för mig. Nibeling har ett halft år varit min ifrige adoratör — du hör, sennor, att jag ej glömt min franska.
— Du måste rådfråga dina känslor, mitt barn, ansåg jag mig böra säga.
— Vet du något om känslor, onkel? sade Pussy litet elakt. — Nå ja, Nibeling är utan tvifvel ett präktigt parti: 29 år, rik, ser bra ut och är en hygglig karl.
Hon hade rätt; Nibeling var allt detta. Men i denna stund erfor jag mot honom en känsla, som gränsade till ovilja. Hvarför, kunde jag ej själf förklara; känslan fanns dock likafullt. Emellertid ägde jag ju ingen rätt att gifva efter för en dylik tillfällig misstämning, hälst i en så viktig sak som den ifrågavarande; alltså sade jag: — Tvifvelsutan är brukspatron Nibeling en utmärkt människa; talar ditt hjärta för honom, så har jag ingenting att invända mot partiet.
— Du råder mig alltså, onkel, att svara ja?
Bestämdt älskade hon honom högt; hennes bröst häfde sig snabbare än vanligt, och i den blick hon riktade på mig låg, tycktes mig, ett uttryck nästan af ångest. Stackars liten! Jag ville ej lägga henne på sträckbänk utan svarade, om än med inre tvekan, ett vänligt: — Det gör jag, Pussy, och måtte du bli lycklig, mycket lycklig!
Det glädjeutbrott jag väntat kom ej; Pussy stod med fast sammanprässade läppar och ett orörligt drag i sitt anlete, som jag ej kunde förstå. Men hon var ofta så oberäknelig. Och plötsligen bröt hon ut:
— Så gratulera mig då, onkel, i morgon är jag en förlofvad dam. Men hon afvaktade ej min lyckönskan; innan jag hunnit öppna läpparne, var hon ur rummet.
Det hela hade försiggått så hastigt, att jag, först sedan scenen var öfver, hann att närmare öfvertänka den, men då lämnade tankarne mig ingen ro, och mer än en natt jagade de sömnen från min eljest vallmoströdda hufvudkudde. Jag var missnöjd med mig själf, med Pussy, med Nibeling, med allt. Redan detta att Pussy skulle gifta sig väckte hos mig ett obehag — jag skulle bli skild från henne, sakna henne och känna mig ensam. Och den där Nibeling, var han en passande make åt lilla Pussy? Jag granskade hans yttre människa såväl som hans karaktär, och fann honom alltmer trivial och obehaglig utan att dock kunna framdraga några giltiga skäl för min ovilja. Därtill frågade jag mig själf ej utan oro. “Håller Pussy verkligen af honom? Beter man sig som hon, då man står vid sina önskningars mål?“ Det varför mig den stora gåtan, den jag ej kunde besvara. Men jag kände kvinnonaturen så litet, och för öfrigt — en vecka senare hade jag Pussys förlofningskort i hand och underrättelsen, att bröllopet skulle stå följande vår. Mig återstod endast att önska henne lycka och uppsätta redogörelsen för mitt förmynderskap.
Jag såg ej ofta det förlofvade paret tillsamman; när så skedde, kände jag ett nästan fysiskt obehag. Förmodligen iakttog Pussy detta, ty hon gjorde allt att skona mig härför. Ej häller henne själf träffade jag synnerligen ofta, ehuru hon lämnat sitt trädgårdsarbete, — fästmannen tog naturligtvis hennes tid i anspråk —, och när vi träffades, hade vi föga annat än alldagligheter att säga; vi blefvo alltmer främlingar för hvarandra. Naturligt! Hon var ju en annans fästmö.
Men såg en lycklig fästmö ut som Pussy? Det var ej endast gent emot mig hon undergått en förändring, hon tycktes i det hela hafva ändrat natur och lynne, var vida mer allvarlig och vida mindre härsklysten än förr, sällan glad, aldrig yster, föga nyckfull, ofta apatiskt liknöjd. Jag tyckte ej om denna förändring, jag ville hällre haft kvar min gamla Pussy med alla hennes fel och brister; men förändringen hade ju sin förklaring: barnet öfvade sig att uppträda i rollen af en värdig, allvarlig gift fru, en roll, som ju snart skulle bli hennes på lifvets stora skådebana.
Det vardt beramadt, att äktenskaplysningen skulle ske i mars, och mars gick in. Påföljande fredag skulle jag och Nibeling besöka pastorsexpeditionen för att ordna saken.
Då fick jag på onsdagen ett oförväntadt besök af församlingens kyrkoherde.
— Min bror, sade han, jag kommer i ett egendomligt och kanhända delikat ärende. Hur står det till med Pussy, din myndling?
— Bra, såvidt jag vet. — Jag var högst förvånad.
— Har något förefallit mellan henne och hennes fästman?
Min förvåning växte. — Hvarför frågar kära bror så där?
— Det är så godt att berätta alltsammans — det var ju ingen bikt, och du är Pussys förmyndare och målsman. Nåväl, hör på. I morse kom hon upp till mig och begärde ett enskildt samtal — jag tycker om henne och vi äro goda vänner, sedan hon var mitt skriftebarn. Hon var lugn, behärskad och vänlig. Döm därför om min förvåning, då hon utan omsvep började: Säg mig, om man kan tvinga en kvinna att gifta sig med en man, därför att de äro förlofvade? Naturligtvis gaf jag ett nekande svar, hvilket syntes väcka hennes tillfresställelce, men det oaktadt fortsatte hon: Om man ändå försöker tvinga kvinnan, har hon då rätt att säga nej i brudstolen? Jag bekräftade denna kvinnans rättighet, men föreställde Pussy, huru orätt, dåraktigt och skandalöst det vore att låta saken sålunda gå till det yttersta. Jag tror emellertid icke, att hon synnerligen gaf akt på mina ord utan rufvade på egna tankar. Så halfsuckade hon ett “gudskelof!“ hvarpå hon med ett vänligt tack tog ett afsked. Hvad flickan kan hafva i sinnet, känner jag naturligtvis icke, men har ansett mig böra initiera dig, hennes förmyndare och giftoman, i förhållandet.
Undrande, orolig, upprörd åhörde jag prästens berättelse. Hvad hade Pussy i sinnet? Hvad dref henne till dessa besynnerliga frågor? Älskade hon icke den
