Sida 789
HVAR 8 DAG
den unge talaren säger sig vilja yttra några ord vid den bortryckte kamratens bår. Han börjar så tala det gamla men ständigt nya om ungdomen som en vårens tid då lifvet pulserar som safven i den unga björken, hvilken glömsk af förgängelsens tid njuter och jublar i sin friska, stolta skrud. Man glömmer i allmänhet så lätt, emedan man lefver så lätt. För sent kommer eftertanken, då döden som en frostnatt sveper sin kalla andedräkt öfver den härliga grönskan. Den vissnar och står död som ett tänk på manande och varnande. Han vore emellertid glad öfver, att denne kamrat, som lefvat sitt korta tanklösa ljusa vår-lif dock fått nåd att, innan hjärtats slag stannat och dödens ångest bredt sin slöja öfver själen, finna den store förbarmaren, och med tvännn namn på sina läppar, det högsta i himlen och det dyrbaraste på jorden vandra vägen in mot det okända. Han hoppades slutligen, att denne afhållne kamrats död skulle blifva ett outplånligt minne, mera väckande än den strängaste botpredikan och ett talande vittnesbörd om den förgängelse, som icke ens skonar den nyutslagna blomman, som i sin skönhet speglar skaparens härlighet.
På brädan, som är lagd tvärs öfver detta tarfliga fordon, sitter en karl och halfsofver. Framför denna den dystraste af likvagnar står en ruggig krake, som knappast tycks äga kraft att vifta bort flugorna. Mannen i vagnen vaknar till ro i sin halfslummer, ser sig likgiltigt omkring och börjar säfligt breda ut ett trasigt hästtäcke öfver halmen.
Kistan lyftes upp. Det knakar i spjälorna, och hästen spetsar sina öron. Majoren klappar den gamle deltagande på skuldran och låter något försvinna i den snusbruna rockens vida ficka. Ett par stora tårar plöja sig snkta väg mellan rynkorna i gubbens ansikte Med darrande händer vacklar han från den ene till den andre under det att något som skall föreställa tack försvinner i en hjärtslitande snyftning.
Så sätter han sig tungt upp med ansiktet vändt mot den svarta lådan på hästtäcket. Skjutsbonden fattar tömmarne smackar otåligt, den magre kampen börjar röra på sig, och vagnen rullar gnisslande bort på den dammiga landsvägen och försvinner så småningom i det blåa töcknet som sväfvar öfver lägrets mörka gränslinie.
Akten är slut. Majoren vidrör lätt gubbens arm Han spritter till som väckt ur en dröm. Så falla de slöa blickarne på de svarta bräderna, som girigt sluta sig om hans ålderdoms slocknade hopp. Hans egen gosse för alltid borta! Tystnad i stugan, döds-stilla i lifvets afton. Hvarför hade •döden gått honom förbi och präs-sat sitt kalla bröst mot hans präktige, oförliknelige gosse? Hvarför?
Tamburmajoren med det granna skärpet höjer stafven. En dof hvirfvel ljuder. Bärarne lyfta åter upp kistan, och så sätter sig processionen i rörelse mot vägen, där en vagn väntar den gamle fadern och hans döda son.
För mitt minne står så tydligt detta begrafningståg. Jag tycker mig ännu höra sorgemarschens mäktiga toner eka mot de långa byggnadsfilerna, det ideliga döfva trummandet, som stundom växer till en mullrande åska. Jag tycker mig ännu se denna allvarliga tysta skara, som långsamt skrider efter den simpla kistan, majorens resliga figur, den vacklande brutne gubben som icke hade råd att sörja sin ende son, med något annat än sitt brustna hjärta och sina fransade hälgdagsbyxor. Och så denna ungdomsskara som följer efter och breder ut sig på sidorna om likföljet. Råa, skränande ynglingar plötsligt förstummade inför denna lefvande predikan öfver lifvets förgänglighet, det vanliga hångrinet öfver heliga ting förvandladt till vördnadsfullt allvar, aktningsfull, djup, nästan tryckande tystnad. Man hör utom den dystra marschen, accompagne-rad af stämda trummor, endast sanden som knastrar under grofva stöflar. Tra-amp! Tra-amp!
Utanför på vägen håller en half-häck med ett lager af ren halm utbredd öfver de glesa spjelorna.
Klichf ■ Bengt Sil/eertpam.
KEJSAR FRANZ JOSEPH. GENERAL I SVENSKA ARMÉN. 75 ÅR D. 18 AUG. Med förvärfvad reproduktionsrätt efter orginalteckning.
— 773 —
