Sida 371
EDVIN ÅS OCH LILLA LIZZIE SVAN.
En sorgmodig kärlekshistoria, berättad för HVAR 8 DAG af STURE STIG.
(Forts. o. slut fr. n:r 20).
Som våren skred fram och landtbruksgöromålen blefvo mera tidskräfvande, måste lärostunderna först inskränkas, sedan helt och hållet upphöra — efter vanligheten fick bildningen vika för ekonomien — och Edvins sällskap blef torpare och stalldrängar ute på fältet i stället för lilla Lizzie Svan.
Lizzie var ej längre den kvittrande lilla ärla, en smula spansk och ej obetydiigt intagen i sin egen täcka varelse, som hon varit för blott ett halft år tillbaka. Ju mera vintern led och vårtiden bröt in, desto oftare såg tant Gerell henne nedslagen och sorgmodig, någon gång träffade hon henne i tårar. På förfrågan om orsaken gaf hon endast undvikande svar och sökte påtaga sig en låtsad glädtighet, af hvilken fruns skarpa öga dock ej 1 unde föras bakom ljuset, och en afton hörde frun från sin sängkammare Lizzie's högljudda snyftningar i det närgränsande rummet. Att gå in — patronen var bortrest — sluta flickan till sitt fylliga bröst och förmå henne bikta sitt lilla hjärtas ve, var tör tanten endast- några minuters verk.
"Det är för Edvin", snyftade Lizzie och gömde sitt glödande ansikte djupt i vecken af fru Emilies peignoir.
"Hvad är det med honom? Har han gjort några dumheter"? sade frun med förvånande förställning.
"Åh nej", sade Lizzie nästan förtörnad. "Men det är det — att — att — jag tycker så rysligt mycket om honom".
/ "Nå, kära du, det är väl ingen riksolycka. — Men tycker han om dig"?
"Jag vet icke. Det är just det som är så ledsamt. Jag trodde förr, att han tyckte om mig, ja, verkligen var kär i mig, jag har väntat, att han skulle säga något, men" — orden kommo stötvis midt i en strömmande tåreflod, — han säger ingenting alls".
"Säger han ingenting? Ni ha ju pratat så mycket hela vintern?" Den grymma tanten har sitt nöje att lägga Lizzie på sträckbänk.
"Åh, tant begriper nog, han säger ingenting om det jag väntat — att han tycker om mig. Och han blir alltmer mörk och fåordig. Jag är så ledsen, ty jag börjar tro, att han ej bryr sig om mig, därför att jag förr var dum och högmodig mot honom, tyckte att han var simpel och klumpig och såg ned på honom. Nu vet jag ju, att han är så mycket bättre än jag på alla sätt. Tant, tant lilla--"
Ungefär samtidigt, endast några dagar senare, hölls ett annat samtal af vikt, men på kontoret, och patronen samt Edvin voro de handlande personerna.
"Jag begriper mig icke på dig nu mera, Edvin", började herr Gerell. "Nog har en landtbrukare bekymmer i dessa tider, det är gunås sant, och drängar torpare och pigor kunna göra en rosenrasande, men du går så mörk och tyst och grubblande, som om du dömts till galérslaf eller ätit upp nådåren för räfven. Hvad är det där för sätt? Skall en karl se ut så där? Hvad står på? Se glad ut och häng sorgen!"
"Det är lätt att säga för morbror."
"Nå hvad har du, som tynger dig?"
"Det är det där med pängarne, stölden. Sålänge tjufven ej är upptäckt, är jag misstänkt — misstänkt som tjuf, morbror!"
"Prat! Ingen misstänker dig, skvallerkäringarna ha tröttnat på det ämnet — absolut tröttna de aldrig —, saken är slut, allt är glömdt, du blir bjuden både till kronofogdens och kaptenens."
"Morbror! Där landthan^landen i kyrkobyn förut hade sin bod, bor nu skräddare Sjöström; man har kalkat öfver handlandens annonsskylt på väggen och
det med tjock färg ändå, men ha icke de gamla bokstäfverna slagit igenom? Trots färgstrykningen läser du ändå tydligt orden: "diversehandel". Något liknande är det med mig; tiden och andra händelser ha liksom smetat öfver historien om stölden, men vedernamnet "tjuf" låder ändå vid mig, ända till rätte gärningsmannen blifvit upptäckt. Förrän detta sker, får jag ingen ro eller glädje."
"Jag höll dig ej", inföll patronen förargad, "för att vara en så finskinnad mamsell, att skvallersystrars och dagdrifvares prat bet sig in så djupt. När jag, din moster och — ja, hvarför inte? — Lizzie Svan och alla hederliga människor anse dig oskyldig, behöfver du ej bry dig om några onda tungor."
"Kanske skulle jag själf resonnera så, om icke det vore så, att — ja, att — nå, morbror och hela världen må gärna veta det! — jag är kär i Lizzie!"
"Hahaha! Det tror du vara en hemlighet! En blind kunde se det för ett år sedan! Men hvad har det med saken att skaffa? Vill hon ej vid dig? Är hon kokett och leker leken "Katten och råttan"? Har hon en annan amurett, t. ex. med rättarn eller den halte gårdssmeden"?
"Morbror skall inte gyckla! Lizzie är den ädlaste, renaste, bästa flicka på jorden, och saken är allvarsam. Jag älskar henne, men jag kan icke säga henne det. Jag kan icke bjuda henne en man, som bär stämpeln tjuf. Lizzie är orolig, undrar och sörjer, ty hon håller bestämdt af mig. Och icke syns den minsta ljusning- Så står saken, morbror. Undrar morbror, att jag icke kan vara glad?"
"Minsann, pojke", sade patronen och räckte systersonen handen, "du har blifvit en karl, bättre än jag själf, hvem hälst som sedan gjort dig därtill, Lizzie eller någon annan. Det skulle tusan fallit mig in att vara så finkänslig, när jag var kär i Emelie, men rätt har du i alla fall. Dock, hvar finns en utgång ur labyrinten? Kan måhända en advokat utreda härfvan?"
"Jag har talat vid alla advokater i staden, men förgäfves."
"Ja, hvad finns då för råd annat än se tiden an. Jag tycker emellertid, att du kunde säga flickan, hur du menar —"
"Nej, morbror! Lizzies, den rena, goda Lizzies namn skall adrig sättas i samband med en tjufs."
"Ja, då är det slut med mitt latin."
Patron Gerell hade rätt: det syntes ingen utväg ur labyrinten. Saken blef tvärtom mer invecklad, eller rättare: ryktena om Edvins brottslighet fingo plötsligen förnyad fart.
Af en händelse uppdagades upphofvet till de många stölderna i trakten förliden höst. Hela "bandet", som satt orten i skräck, utgjordes af fattig back-stugusittare. Då han i staden ville sälja pastorns silf-verskedar blef han gripen, erkände ängslig och ångerfull alla andra missgärningar, men bedyrade och ville taga på ed sin oskuld i fråga om stölden af patron Gerells pänningar.
Kommissarien Aspman triumferade. Hade hans spaningstalang gäckats af en usel backstugusittare, var det honom ändå en balsam på såret, att kunna bevisa, att såsom han påpekat, en hustjuf föröfvat stölden på Wallsnäs; och detta uttalande var tillräckligt att sätta de gamla ryktena om Edvins brott i full fart rundt kring trakten.
"Vi skola stämma för rätta det nötet Aspman," dundrade patronen förbittrad. "Det måtte väl finnas straff för lögnaktiga beskyllningar i svenska lagen — åtminstone är luntan stor nog därtill." Men kommissarien hade ju ingenting sagt, icke beskyllt någon; han var lagkarl och visste hvad han gjorde.
— 355 —
