Sida 777
ALBERT EDELFELT. †
sommarhem, den trefna villan, hans tillfälliga atelier, dit hans modeller kommo i sydväster och huckler, brynta af sol och saltvatten, präktiga typer för det karga, värdiga Finland. Och sällan såg jag en fläck på jorden, så förnämt stilla, så lyckligt leende, så angenäm att minnas som villa Haikko!
Karl Wåhlin skref en gång om den döde: "Edelfelt är adelsmannen i den generation af skandinaviska artister, till hvilken han hör — denna generation, som tillfört de skandinaviska länderna glansen af så mycken berömmelse. Hans finhet är medfödd natur. Det banala, smaklösa är honom lika främmande som det grofhyllade, osköna. Det råder en oafbruten vexelverkan mellan hans lifliga intelligens, hans känsliga öga och hans skickliga hand. Därför ligger det så mycket mening uti hvad han målar, och därför får han fram allt hvad han vill uttrycka".
Ingen af de skandinaviska målarne har lyckats förvärfva en sådan universell ryktbarhet som Edelfelt. Från tsaren i S:t Petersburg till Pasteur i Sorbonne täflade furstar och lärda, statsmän och artister om att porträtteras af honom. Under dylika förhållanden hade flertalet nedsjunkit till fashionabla kosmopolit-
Man vill inte tro att det är sannt. Man har så svårt att tänka sig att han är borta. Inför denna bår jäfvas det hårda ordet, att ingen är omistlig.
Ty med honom förlorade Finland sin bästa röst därute i Europa. Klangen af denna ensamma stämma trängde djupare och hördes vidare än massdeputationernas tusende tungor. Så länge Albert Edelfelt lefde, hade "De tusen sjöars land" städse ett ord med i laget därute, och ett ord, som man tog hänsyn till.
Af svensk härstamning, såsom hvarje finländare af betydenhet, drog han vid unga år ut i främmande land för att med pänsel och palett kämpa sig fram till ära och glans. Och han fick hvad han sökte, striden blef lätt för honom. Han var ett söndagsbarn, hvilken icke behöfde sträfva i skuggan. Framgången kom tidigt och lämnade honom aldrig. Han gick bort från oss midt i solskenet.
Denne man, som färdades så vida och som gick så långt, fick dö hemma på sitt Haikko, ibland denna leende skärgårdsnatur, som han älskade så högt. Jag har gästat hans
ETT AF ALBERT EDELFELTS YPPERSTA PORTRÄTT I OLJA: Professor Pietro Krohn med sin son.
— 761 —
