Sida 568
T. ZETTERSTRAND.
"Hr talman, jag skall be att få instämma!" Så brukar det höras i kör uti Andra kammaren, när representanten för Norrköping, rådmannen T. Zetterstrand, haft ordet. Det har t. ex. varit fråga om en strafflagsändring i humanitärt eller rent praktiskt syfte. Kort, klart och flärdlöst har han då under kammarens odelade uppmärksamhet gifvit skäl för sin väl öfvervägda mening. Han har icke vädjat till något klass-eller partiintresse, än mindre till privatintressen, men så mycket mera till den bon sens, som alla normalt utrustade människor äga i sina lugnare ögonblick, och till den rättskänsla, som han i stor utsträckning tror sina medmänniskor om och ofta just därigenom lyckas hos dem framlocka. Och de instämmande rösterna komma ej blott från medlemmarne af liberala samlingspartiet, i hvars förtroenderåd hr Zetterstrand är en inflytelserik ledamot, utan ofta i lika hög grad från landtmannen i kammaren, hos hvilka hans ord väger mycket.
Någon utpräglad partiman är han icke häller utan hör till dem, som gärna medla och förmedla, dels emedan hela hans politiska läggning är moderat, dels emedan han af naturen är en fridens man, som dessutom har den ur ren partisynpunkt ingalunda alltid uppskattade egenskapen att se saker och ting från mer än en sida. Att tullskyddsvännen och försvarsvännen Zetterstrand kommit att intaga en så framskjuten ställning i liberal svensk politik, är i alla händelser ett vittnesbörd om, huru synfältet i det hela vidgats sedan 1880- och 90-talen; men det var också först med det nya århundradets ingång som detta drag framträdde mera tydligt på vår politiska utvecklings fysionomi, närmast i och genom liberala samlingspartiets bildande
Redan dessförinnan hade emellertid Zetterstrand, som tillhört Andra kammaren från och med 1894, i åtskilliga afseenden mycket tydligt lagt i dagen en afgjordt frisinnad och stillsamt demokratisk åskådning, fast han icke kunde godkännas som liberal efter det då existerande folkpartiets politiska examenskatekes. Hans första motion, afgifven vid 1894 års riksdag, var ägnad åt den då ännu utom den radikala vänstern föga erkända idén om folkskolan som bottenskola för de allmänna läroverken, och redan nästa år visade han sin färg och rätt ovanliga ställning i skattepoli-tiskt afseende. Hans då väckta förslag om afskaffande af mantalspängarne och de personliga sjukvårds- och folkskoleafgifterna hvilade på den uppfattningen, att personella skatter, oberoende af olika förmögenhetsställning, i och för sig äro orättvisa och principiellt oriktiga, och den direkta, progressiva beskattningen angafs vara målet. Huru med denna grundåskådning kunde förenas anslutningen till de "nedåt progressiva" konsumtionsskatter, genom hvilka staten redan då som bäst höll på att år efter år taga ett ökadt antal millioner ur det fattiga folkets fickor, må lämnas därhän. För Zetterstrand stod det i alla händelser klart, att svenska näringar behöfde och borde hafva tullskydd, hvaremot han ej ville anse lifsmedels!ullarne pålagda för att skalfa staten inkomster och ingalunda själf skulle varit med om att upprätthålla dem såsom finanstullar. Det väsentliga och det som visade den folkliga synpunkten äfven i hans protektionism var emellertid hans kraf på skattepolitiskt vederlag åt de klasser, som tyngst drabbats af lifsmedelstullarne.
Talrika äro i öfrigt de förslag och uttalanden han gjordt i andra kammaren i praktisk-reformvänlig riktning. Sådana idéer som rättsväsendets förenkling, kreditväsendets sunda utveckling, fideikommissens upphäfvande, afskaffande af den s. k. indigenatsrätten eller stiftsbandet, personlighetsprincipens starkare tillgodoseende vid prästval, en vidsträckt religions- och samvetsfrihet med tillmötesgående och tolerans mot olika tänkande, social lagstiftning och särskildt arbetareförsäkring, stäfjande af öfvermäktiga bolagsintressen utan allt för vildsamma åtgärder m. m. ha i honom
haft en öfvertygelsetrogen och inflytelserik förkämpe. Särskildt har hans prestige vuxit och hans deltagande i ärendenas behandling mera gjort sig gällande från och med 1900, liberala samlingspartiets första år, då han också blef ledamot i lagutskottet efter att förut endast hafva tillhört tillfälliga utskott. Efter Husbergs inkallande i regeringen som konsultativt statsråd året därpå har Zetterstrand fungerat som lagutskottets vice ordförande och i denna egenskap utöfvat ett betydligt inflytande både inom utskottet och i kammaren. I de större rent politiska frågorna har han dock näppeligen spelat någon mera framträdande roll, men är uti dem fullständigt ense med samlingspartiets flertal.
Utan att äga lysande begåfning, men utrustad med ett ovanligt klart och redigt omdöme, human i uppfattning och uppträdande, tillhör Zetterstrand de mest sympatiske bland våra folkrepresentanter, liksom han är en bland dem, som på olika håll åtnjuta största personliga aktning. Så länge sådana män kunna aktivt och på inflytelserika poster deltaga i vårt lands politiska lif, skall detta icke kunna sägas vara behär-skadt af partifanatismen eller af de lägre politiska instinkter, som under dess inverkan snart skulle visa tänderna i trots mot saklighet och sanningskärlek, mot all sund mänsklighet i det offentliga. E. B. R.
fOto. HVAR S DA O. Kliché: Bengt silfversparre
C. J B. SERGEL. † Öfverstelöjtnant, chef för krigshögskolan. En af arméns utmärktaste officerare. Känd främjare af skytterörelsen.
Född — som sonsons son till den berömde bildhuggaren — 61, stud. 79, underlöjtn. vid Södermani. reg. 81, kapt. 97, repetitör vid krigshögskolan 89—91, stabsadjutant och löjtn. vid generalstab. 91, öfverste och chef för krigskhögskolan 04.
