Sida 593
I CIVILISATIONENS NAMN.
[-Yaqui-india-nerna-]
{+Yaqui-india- nerna+} i Sonora-bärgen i norra Mexiko hafva de senare åren orsakat regeringen så mycket bryderi, att man som en sista förtviflad utväg att pacificera distriktet beslutat att helt enkelt utrota dem. I enlighet härmed blef en truppaf-delning utkommenderad med order att skjuta
eller hänga hvarje påträffad Yaqui-indian öf-
AFLIFVANDE AF PÅTRÄFFADE MEDLEMMAR AF DEN TILL UTROTNING DÖMDA INDIANSKA YAQUI-STAMMEN I MEXICO.
ver 16 års ålder. Truppen lämnade kuststaden Guyamas och marscherade till städerna Bocum och Cocori under oup-pörligt blodbad. Inalles blefvo öfver ett tusen indianer dödade. Vidstående bilder visa, den ena hur offren få sina ögon förbundna, den andra några just skjutna indianer hvilka ur soldaternas revolvrar erhålla sin "coup-de-grace*.
EFTER FOTOORAFIFR.
Kliché: Bengt Silfversparre.
EN YAQUI-FLICKA, hvars föräldrar blifvit mördade.
(Forts. fr. sid. 576). har han det svårt, stackars gosse, men om han visste, hvad lifvet är, skulle han åtminstone inte gå omkring och förundra sig öfver, att han har det svårt.
— Ni ska få se, att ni drifver er vilja igenom, nu när ni kommer hem. Och när vi träffas härnäst, är ni sångare, och då ska ni sjunga för mig.
Men det skulle aldrig Ingrid sagt, hon märkte det nu, då det var för sent.
Han böjde sig ned öfver hennes hand, och hon kände hur hans tårar droppade på den. Han kunde inte få fram ett ord.
Ingrid veknade med ens, och hennes egen spänning löste sig.
— Kära barn, sade hon, och strök hans nedböjda nacke.
Han skakade af snyftningar.
— Lifvet är svårt ibland, kom det djupt ur hennes innersta. Hon kunde egentligen inte göra sig reda för, hvarför hon sade det till honom just nu.
Han såg hastigt upp genom tårarna, som om han väntade en förklaring. Men då smålog hon.
— Kom nu, så går vi till Ragnas atelier och ser på hennes vårlandskap.
Quanjer reste sig lydigt, men han skälfde ännu af undertryckt rörelse.
Ånge, Ånge Gardien, tänkte han. Jag skall vinna dig i alla fall till sist en dag. Jag skall ha tålamod och hoppas, men du måste bli min, och när jag sjunger för dig, skall du se, hvad jag alltid burit inom mig. Den dagen skall du inte förödmjuka mig som nu, Ånge chérie. _
— 577 —
