Sida 524
DEN RYSKA GULDRESERVEN.
Klieht: Kern. A.-B. Bcnrjt Silfversparre Sthlm—Gbg.
650 MILLIONER RUBEL I GULD. Ryska guldreserven i statsbankens kassahvalf, fotograferad af »Daily Mirror» i London
på särskild begäran af finansministern Kokovtsov.
Med anledning af ett par uppseendeväckande artiklar i 'Times" under rubriken "Är Ryssland solvent?" hänvände sig ryske finansministern Kokovtsov telegrafiskt till världsbladet och inbjöd det att skicka ett ombud till Petersburg som med egna ögon kunde öfvertyga sig, att artiklarnas tal om att "Rysslands guldreserv är
ett kolossalt Humbertkassaskåp" vore fullkomligt obefogadt. "Times" afböjde förbindligast och ryska finansministeriet har sedan vändt sig åt annat håll för att få visa sina millioner. Guldet finns där, det är otvifvelaktigt. Hvad detta i sin tur bevisar, är däremot tämligen oklart.
VACKERT SÅ.
För HVAR 8 DAG af E. K—a. W-r.
Stolarne skötos diskret från det efter en glad och lyckad middag något derangerade bordet, och herrarna bjödo damerna armen in till salongen.
— Får jag lof, madame?
Hon, som på detta sätt från sin distraktion återkallades till etikettens stricta: il le faut, hade stannat en sekund vid stolen och sett tillbaka på vinfläckar och vissna blommor. Hon var liflig och tänkte högt:
— Af purpurrödt vin bli gråa fläckar, röda rosor svartna, när de falla.
Så tog hon sin kavaljers arm, men såg honom inte leende in i ögonen som en af de andra damerna skulle ha gjort. Hennes blick tycktes ha ett inåtrik-tadt mål.
— Madames man roar sig i våra kretsar, sade kavaljern, då ett lätt, tunnt, franskt skratt, bräckligt som spröd is, nådde dem.
Hon tänkte sårad på att uttrycket: "Madames man" var en klumpig komplimang, och i det hon dröjde vid salongsdörren för att låta en äldre dams sidensläp passera oantastadt, frågade hon skarpt:
— Hvarför säger ni inte helt enkelt: monsieur De la Veron?
— Å madame . . ., han satte fram en stol. Monsieur är en fransk kompositör, som vi — pardon — knappt hört talas om förr än på sista tiden, er musa däremot, sånggudinnan, hade redan skänkt er ett namn.
— Ett namn, som ebbar bort, sade hon otåligt.
— Ni uppträder inte längre på konserter.
— Jo, någon gång för att exekvera min mans kompositioner, inte annars.
Hon rynkade ögonbrynen som under intrycket af en häftig smärta, så log hon plötsligt: — Ni män
taga det alltid som en romanfras att "ge sig helt", men kvinna kan det; hon offrar gärna; det är grunddraget i hvarje äkta kvinnas religion.
Han satte sig midt emot henne och lutade sig framåt, intresseradt lyssnande.
— Vi äro gamla vänner, sade han med ens bedjande.
Hon nickade gladt.
— Och nu äro vi alldeles ostörda . . .
— Än sedan?
— Hur och hvar hittade ni honom?
— Charles? — Å, det är flera år sedan nu. Vi ha lefvat ett lif samman sedan dess, han och jag, för ser ni, det är inte sant, att man bara har ett lif från vaggan till grafven, minst tio förspiller man på vägen.
— Forceradt konstnärsprat, tänkte han och gjorde en gest med handen, som skakade han undan några smulor.
Hon log igen.
— Jag är inte rolig, säg?
— Jag vill så gärna veta något om er och honom, sade han allvarligt, det gafs ju en tid, då jag eftersträfvade hans nuvarande plats, och då jag, i fåvitsko tyckte att min kärlek och min million kunde vara basis nog för lyckan.
— Bara jag varit ung och oerfaren, hade det nog gått, men nu var jag redan för vingstark för att sättas i gyllene bur. Jag reste ut, fri och själfständig och jag har återvändt — bunden. Vi kvinnor ha en enda längtan, som aldrig dör, förr än den blifvit tillfredsställd, och det är att få vara mor. Somliga drömma sig små, egna barn, andra taga sig an stora, värnlösa, vilsegångna ...
— 508 —
