Sida 589
man, vid hvilken hon bundit sig? Men hvarför hade hon då bundit sig vid honom? Ärnade hon bryta med Nibeling, kanhända ställa till offentlig skandal? Dessa och dylika frågor hvirflade omkring i mitt hufvud. Och på samma gång kände jag en så sällsam plåga i hjärtat. Kanske Pussy led, kanske utkämpade hon inom sig tysta, bittra strider, ensam, utan bistånd, utan tröst. Arma lilla Pussy! Hon fick ej lida! Jag måste ha ljus i saken, jag måste veta allt.
Prästen misstog sig om uttrycket i mitt upprörda ansikte.
— Min bäste bror, sade han allvarligt, icke kan du vilja tvinga flickan till detta parti, om det är henne emot, huru fördelaktigt det än må vara? Betänk ditt ansvar!
Jag tvinga henne, tvinga henne att gifva sig Nibeling!
I annan sinnesstämning skulle jag hafva lett. Nu sade jag endast: — Ursäkta, min bror! och utan att ens taga min hatt, rusade jag på dörren, nedför trappan och in i Pussys rum; men från trappräcket slungade den bestörte kyrkoherden efter mig sitt varnande: — Bror, bror, betänk hvad du gör, betänk ditt ansvar!
Pussy höll på att vattna sina hyacinter. Vid mitt häftiga inträde vände hon sig om, och jag såg, hur hon ömsom bleknade och rodnade.
— Pussy, ropade jag upprörd, hvad ärnar du göra, hvad har du i sinnet?
Hon svarade icke; hon andades häftigt, men hennes blick mötte min lugn och fast; hon var tydligen beredd på en storm och att trotsigt möta den.
— Ärnar du bryta din förlofning? fortsatte jag.
— Ja, det gör jag — det är redan gjordt.
— Redan gjordt?
— I middags har jag återsändt ringen.
Jag såg på hennes vänstra hand; ja riktigt! Ringen var borta.
— Hvarför har du gjort det?
— Ty jag har aldrig kunnat älska Nibeling.
— Aldrig kunnat älska — —? Hvarför?
Hon teg och sänkte blicken mot golfvet, hon som eljest såg en så frimodigt i ögonen.
Då kom öfver mig som en ingifvelse ofvanifrån. — Pussy, du älskar en annan! Och hvem?
Hon fortfor i sin tystnad.
— Pussy, du strider, du lider! Hvarför göra det ensam? Låt mig hjälpa dig, låt mig åtminstone dela din smärta! Jag har rätt därtill, jag är ju din förmyndare, ditt stöd, din vän, din gamle sennor don. Pussy, bikta för mig. Du älskar — men hvem har tagit ditt stackars hjärta?
Jag var vek, jag var varm, min röst darrade af rörelse. Det gjorde mig så ondt om Pussy; jag kände mitt hjärta sammandragas som af kramp. — Pussy, hvem har tagit ditt hjärta?
Hon slog upp sina ögon mot mig. Jag är icke snabbtänkt, icke psykolog, men jag läste något i dessa ögon, och hvad jag läste kom mitt hjärta att nästan stanna af öfverraskning, undran och lycka.
— Pussy, lilla Pussy, är det möjligt? utropade jag och sträckte mina händer mot henne, och i det samma kände jag något mjukt, varmt och ljuft trycka sig mot mitt bröst. — — —
Ett par timmar senare sutto vi tillsamman i soffan, Pussy lutad mot min axel.
— Pussy, min Pussy, är det verkligen sant? Är icke allt en saga? Kan du verkligen hålla af mig?
— Så du frågar, sennor don! Jag har hållit af dig, så långt tillbaka jag kan minnas.
— Och du älskar mig, fast jag är gammal onkel och förmyndare?
— Det är du ej mer; du är min älskade, min herre och min — slaf.
— Mins du, Pussy, hvad du sade, när vi första gången sågo hvarann?
— Man har berättat mig det.
— Och du säger det ännu?
— Det gör jag. På de orden har jag gått och burit hela min tid, för dem har jag gjort allt hvad jag gjort och allt hvad jag lidit. Jag vill gifta mig med dig, och ingen får taga dig ifrån mig — icke ens du själf.
***
Så har det gått till, Wilhelm. Jag vet, att jag skall bli en visa för land och stad, världen skall ömsom bele mig, ömsom bryta stafven öfver mig. Äfven du, min bäste vän, skall troligen klandra mig. Men hvad mer? Trots mig själf har jag funnit min lycka, och hon heter Pussy.
TYSKE KRONPRINSENS FÖRMÄLNING.
TYSKA KRONPRINSPARET. Efter senaste porträtt. Kliché: Bengt Silfversparre.
