Sida 578
HOS ECHEGARAY.
Korrespondens till HVAK b DAG.
Om du är i Madrid och vandrar Calle de Zurbano framåt, så kilar du gärna in i n:o 25, det svensk-norska ministerhotellet. — Sedan staten för ett halft år sedan inköpt detta hus, har det undergått en genomgripande restauration, verkställd efter ritning af s:r Velasquez, Spaniens främste arkitekt, samt presenterar sig nu såsom ett af Madrids vackraste och komfortablaste diplomatresidens. Med slösande frikostighet har vårt sändebud, baron Wedel-Jarlsberg, skänkt regeringen hela den dyrbara inredningen, där nästan hvarenda möbel, hvarje stol, bord, spegel eller ljuskrona är ett själfständigt konstverk.
Ja, frestelsen att stanna här är sannerligen mycket stor, hälst värdfolket mottager sina svenska och norska landsmän med en hjärtlighet och ett tillmötesgående. som gör denna legation till hvad den verkligen bör vara, ett idealiseradt stycke af det fjärran hemlandet.
Dock, för denna gång fortsätta vi gatan framåt och ringa på i n:o 44, en stor, präktig villa, där den mest fräjdade bland Spaniens nu lefvande diktare slagit ned sina bopålar..
Jag har inte alls gått dit för att intervjua — bort det. Det torde väl inte finnas något obehagligare för en ryktbarhet än detta att blifva utfrågad intill skinnet af en obekant herre, som följer hvarje ord, hvarje rörelse, som falkar efter om den stackars ryktbare är nyrakad eller om han har nött hål på skosulorna för att sedan med obarmhärtig noggrannhet delgifva allt detta åt en skvallersjuk läsekrets. — Nej, jag begaf mig dit endast för att se honom och för att frambära ett bref från hans bäste vän i Sverige.
En livréklädd betjänt tager mitt kort, och jag slår mig ned uti en liten salong bredvid vestibulen. Väggarna äro betäckta med täxtade och illuminerade adresser i ramar. Medan jag nu sökte tyda alla dessa uttryck af beundran, vördnad och hängifvenhet för La gloria de Castilla, hör jag plötsligt steg i trappan och hinner knappast vända mig om, förrän José Eche-garay tagit mig i famn.
— Ah, uno amigo de Suecia! — och så följer en brusande ström på spanska.
Visserligen söker jag att hvarje morgon stafva mig fram så godt jag kan uti "El Imperial". Dock, emellan detta och att föra en konversation på spanska är diket olyckligtvis mycket bredt.
— Men jag talar franska så rysligt illa, menar Galeottos diktare.
Jag försäkrar, att då man behandlar sitt eget språk så som han gjort, är det orimligt att behärska något annat.
Echegaray invänder, att det obetydliga han författat visst inte mäktar ursäkta hans svaga fransyska.
Detta framkallar ytterligare försäkringar från mig, hvilka från hans sida gendrifvas med lika kraftiga bestridanden. Sedan vi sålunda på detta sätt öfver-bjudit hvarandra en stund, räcka inte fraserna till längre. Vi börja båda skratta åt våra stora ord.
Första intrycket man får af Echegaray är, att han är mycket gammal. Man låter bedraga sig af det hvita håret, den kala, egendomligt formade hjässan och den en smula hopsjunkna gestalten. Man tycker att det är orimligt annat än att denne man måste vara uråldrig, hvilken, sedan han utmärkt sig som ingeniör och professor i matematik, redan för tre decennier sedan satt som statsråd i revolutionsministären och som dessutom skrifvit en rad af dramer, lika lång som Shakespeares eller Ibsens.
Men sedan man talat med honom en stund, finner man, att han ännu står midt uppe i sin verksamhet, att han inte skänker en tanke åt att slå sig till
ro under lagrar, utan att han med hela sin brinnande liflighet fortfarande står som en ledare för s'tt lands andliga lif. — Endast några dagar senare hörde jag honom på en reception i spanska akademien. D. Emilio Ferraris inträdestal besvarades af Echegaray med ett mera än timslångt anförande, hvilket föranledde hans uppmärksamma auditorium omväxlande till mummel af beundran och till skallande skrattsahvor. Ty förf. till "La Esposa del vengador" är också humorist, när han så vill.
— Ack, jag är mera matematiker än dramaturg, säger han till mig, vida mera. Om det inte varit för pängarnes skull, hade jag aldrig skrifvit något drama. De som jag räknar till mina favoritförfattare, hafva sysslat mera med aritmetiska än med sociala problem.
Och han visar mig sin boksamling, där de matematiska arbetena intaga hedersplatsen, Legendre bredvid Poincaré. Weierstrass vid sidan af Abel. Om denne senare talar han mycket — "Abel var ju en landsman till er?"
— Nej, han var norrman.
Jag berättar för honom om Vigelands intressanta monument, hvilket man nyligen rest till den för tidigt bortryckte vetenskapsmannens ära, och hvilket framställer hans forskande ande som plöjer tankens rymder.
Så för han samtalet öfver till Sverige, hvarvid jag passar på att fråga, ifall han vågar trotsa afståndet för att komma och hälsa på oss.
— Om jag ämnar mig till Sverige? — ja det var en fråga det. Det är inte en artighet bara, om jag säger, att jag längtar dit med otålighet. Och för att bevisa detta, så styr jag fäiden dit upp redan i sommar. Bara det inte blir för kallt. Ty kylan har nu ständigt varit min bittraste fiende — ni ser själf.
Och han for med handen öfver den tjocka, storrutiga kappa, i hvilken han går insvept. Huru han kunde stå ut med att vara så ombonad, är oförklarligt. Ty den dag jag besökte honom, var det åtminstone 25 grader varmt.
Jag försäkrar honom att temperaturen i Sverige redan nu är betydligt behagligare än i Madrid med dess glödheta dagar och försåtligt svala nätter, då de isiga vindarna från Sierra Guadarrama smyga sig fram mellan de bakugnsheta husväggarna.
Men för att vara riktigt säker på att inte öfverraskas af nattfrosten, föreslår jag honom att utsätta besöket till slutet af juni eller början af juli.
— Ja, då kan ni hälsa och säga att jag kommer vid den tiden, säger Echegaray.
Så tager jag farväl. Två dagar efteråt stor uppståndelse i hotellets salong. Alla människor gjorde sig ärende dit in, "for Echegaray, the famous dra-matist was sitting there, paying a visit to the Swede, liv ing in N:r 70".
Madrid, maj 1905. Mari Mihi.
i HVAR 8 DAGS PRISTÄFLAN FÖR UTMÄRKTA SVENSKA ORIGINALROMANER är prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen)
det största som någonsin utfästs i liknande täflan. Alla våra skriftställare inbjudas att deltaga. Täflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Närmare bestämmelser återfinnas i H. 8 D. för den 25 dec. 1904.
VI fästa emellertid särskild uppmärksamhet vid det oeftergifliga villkoret, att till H. 8. D:s täflan inlämnadt arbete icke får ha förut varit annorstädes erbfudet eller till annan täflan insändt. Uttrycklig försäkran härom skaU åtfölja namnsedeln.
— 562 —
