Sida 212
JULVARSEL.
Skiss för HVAR 8 DAG af Bror Unger.
Under det jag rustar mig för promenaden, så förnimmer jag hur de andra slamra vid köttgrytorna, som de ha så svårt att lämna. Dock, dig, som jag inte känner, men som ändå förstår mig bäst, tar jag med. Jag vill ha någon att berätta för. Jag vill ha någon att visa bilderna för. De skulle annars trängas samman i ett virrvarr — och så känner jag mig inte alldeles ensam.
Vi komma ut på trappan och stanna ett ögonblick.
Det blåser inte, det är kallt. En frisk och behaglig vinterkyla, då vi tycka oss lefva upp på nytt och vädra ut den gamla unkna människan; då vi blifva på samma gång spänstiga och vemodiga. Men ett sundt vemod, där vi tycka oss vara i ett med naturen och dess mystik. Det är en dag med sådant väder vi helst önska oss om julen, då frosten hvitrimmar hår och skägg och snön knarrar under fötterna.
Luften är klar och ren och skälfver af den nedgående solens bleka ljus. Se ditåt — där till vänster, borta på andra sidan slätten, under skogsbrynet, där de mörka höjderna ta' vid. Där leka ännu solens sista strålar i ett svagt rosaskimmer öfver snön, och de nakna löfträden kasta violetta skuggor som alltjämt förlängas. Nu glimmar det som af gyllne eld i fönstret åt väster på stugan därborta. Fånga det guldet om du kan — nej, det tog en svag nordanfläkt med sig och fäste på barrskogens röda stammar, som sattes i en omärklig, vaggande skälfning. Den skälfningen väckte ett sus — en dof bortdöende sång, som lockade oss båda till sig. Kom, låt oss gå vägen fram ett stycke, där mellan fälten — mellan myllan som hvilar. Kanske hinna vi höjderna när natten är öfver oss.
Solen är borta. Ser du det svaga röda skimret den lämnat efter sig bortom vidderna? Det går upp och försvinner i den blekgula halfdagern väster-öfver. Från motsatta hållet breder sig nattens kalla, lugna och outgrundliga blå. Röken stiger rak och skir från stugan, som nu ligger i skugga under skogsbrynet. Vi lämna vägen och gå fram öfver fältet till höger, hän mot skogen. Det ligger en tunn skare öfver snön, som inte är djupare än att vi känna ojämnheterna i åkertegen. Dikena äro mest igensnöade och lömska att trampa uti. Här och där måste vi hoppa öfver de större dikena, som utmärkas af den barblåsta sidan, där svartmyllan och några frusna, förtvinade strån af rost-färgadt ogräs sticker upp mellan drifvorna. Vi se oss ej tillbaka, men ana att spåren gå i krumbukter, trots våra bemödanden att hålla rak kurs. Kanske vi omedvetet låtit suggerera oss af en skata, som hoppat framför oss en lång stund och kraxat. Ljudet är omusikaliskt och bringar oss i misstämning.
Men gudi vare lof, hon flög ändtligen sin väg, någonstädes in i småskogen.
Det blir tyngre att gå, ty terrängen är i märkbart stigande uppemot småskogen, där skatan försvann. Känner du tyngden i lemmarne, känner du hur myllan suger under det tunna snötäcket? Det är som om man ville falla och domna in med jorden under drifvorna.
Nej, stanna inte — det vore döden — gå vidare — —
Vi lämna häxeriet bakom oss, ty vi äro i skogen och det känns tryggare. På väg mot höjderna. Känner du dig inte spänstigare nu, då vi måste hoppa, klättra, slinta och klättra igen. Tagande nya tag i de snötyngda grenarne, som låta sitt gnist-
rande kalla, våta och mjuka garnityr hvirfla öfver oss. Det faller tyst och smeksamt på kläderna, som en uppmaning att ej störa stillheten. Och vi stanna för att erfara den.
Natten har kämpat med dagen och segrat, ty det måste så ske i den eviga kretsgång som nämnes tid.
Rymden hvälfver sig kall och lugn öfver jorden och den första stjärnan är synlig.
Säg, hörde du något i tystnaden?
Jaså inte — men nu? — Hör hur det knäpper, hur luften fylles af hviskningar, som isa vårt blod. Det är tystnaden.
Vi låta oss ej skrämma af de underliga ljuden, ty från barndomen hafva vi hört, att det är kölden i träden.
Det är möjligt, men jag tror också att det är något annat.
Nå, ser du den svarta pricken som rör sig öfver fältet där borta? Det är en man på väg till hemmet, där kvinnan väntar honom. Och hemmet tycks vara stugan, som vi förut sågo i skogsbrynet, och där nu ett ljussken skönjes. Det ligger något ödmjukt i mannens gång, han ser sig inte omkring, han stannar inte, han har annat att tänka på. — — Tst! nu knäpper det igen — och hviskar — hviskar ...
Se där, mellan träden, ser du fjärden under oss. Den ligger mörk, outgrundlig, djup och kall, speglande rymden och stjärnorna. Den vidgar sig
ETT GÄSTSPEL.
D:r Karl Mantzius, den kände skådespelaren från K. teatern i Köpenhamn, har på den senaste tiden gifvit gästroller på Dramatiska teatern i Stockholm. Bland annat har han uppträdt i Shakespeare^ "Köpmannen i Venedig", där han framstält en ytterst intressant Shylock, den hämdgirige juden, en gestalt som under tidernas lopp i det allmänna medvetandet vuxit ut till en stor tragisk typ. Som sådan har dnn också tolkats \ världens förnäm-ila skådespelare, Rossi, Possart o. s. v., i det att somliga lagt hufvudvikten på det smygande, underdåniga i judens [ karaktär, hvilket slutligen tar sig ut-^brott, andra åter skänkt den olycklige Shylock en sann pa-triaikalisk värdighet.
FOto. nr AR 8 DAU. Klicht: Bengt Silfversparre.
KARL MANTZIUS som Shylock.
— 196 —
