Sida 646
HVAR 8 DAG
— Du skäller ned den du själf vill åt, dulhväste han och gick Johan inpå lifvet. — Du är den simplaste usling, du!
Lars-Mika visste inte riktigt, hvad han gjorde, men han slog till, vildt och hänsynslöst, och den andre föll baklänges ned från klippan, och där nere var det stubbar och stenar och efter fallet blef det dödstyst.
I en handvändning var Lars-Mika nere igen och stod lutad öfver Johan, som låg där sanslös och blek och i det ögonblicket genomfors han af en förkänsla af, att nu var all bärplockning slut, nu var hans väg stängd genom ett knytnäfsslag, nu var det ute med allt. Åh, Herre Gud, inte hade han velat bli en mandråpare! — Hallå-å-å!!
De andra skyndade till och stodo tysta en stund och sågo ömsom på Lars-Mika och ömsom på Johan och så brast Inga i gråt. Men utan att växla många ord, gjorde Matts och Lars-Mika i ordning en bår, och så hjälptes de åt alla fyra och buro den slagne till närmaste fäbodstuga, som lill all lycka inte låg så värst långt borta. Där lade de honom i en säng och fingo honom till sans igen. Men Johan sade ej mycket. Att det ena benet var brutet och att det kändes, som om något kommit i olag inne i bröstet, det var det enda de omkringstående fingo klart för sig.
Någon bärplockning blef det i alla fall icke vidare af, utan alla fyra togo sina kärl och gingo modstulna hemåt, lämnande den skadade i fäbodpigans vård. Lars-Mika gick direkt till Johans hem och omtalade hvad som händt, och att han då själf undgick våld var ett under. Men bud sändes till läkaren, och denne red bort till fäbodarne och undersökte Johan och förklarade, att han måste stanna där han var och inte på länge borde föras hem. Så flyttade Johans mor dit upp för att sköta honom.
Lars-Mika gick och grubblade och grämde sig öfver allt detta och blef skygg och tyckte sig se underliga miner hos alla han träffade, och de minerna gällde honom. Men midt under detta grubbel och själfförebrående nådde honom en hviskning: Far till Amerika, Lars-Mika, för annars blir du häktad som våldsverkare! Far till Amerika, Lars-Mika!
Det var den sjuke i fäbodstugan, som hviskat den hviskningen, och med hemligt bud kom den till Lars-Mikas öron, ty han, Johan, ville honom egentligen intet ondt, bara han gick åt sidan, gick ur vägen för honom i hans kärleksaffärer. Detta med knyt-näfsslaget och fallet var också ett medel att få honom undan, ty reste han till Amerika, så vore han borta, och reste han icke, så skulle det lagas så, att han blef brännmärkt och makad åt sidan på det sättet.
Amerika! Lars-Mika gick och tänkte på det ordet tills det riktigt grodde sig fast hos honom. Det vore kanske bäst att resa. I hemtrakten var han nu i alla fall så godt som omöjlig, kanhända skulle det gå honom bättre där ute. Han hade fjäderstål i lynnet, som spände emot och fjädrade ut sig igen, hur hårdt det än prässades, och med slikt lynne skulle det gå. Han skulle bända och bryta sig fram och bli rikare och för mer än Lillsjö-Johan, det skulle han. Men Inga ...
En kväll när Lars-Mika stod i de tankarna, kom Inga helt oförmodadt till honom och lade sina armar om hans hals och grät.
— Far till Amerika, Lars-Mika, för annars går det aldrig väl! Åh, käre du, far, bad hon.
— Men om jag stannar och tjänar af straffet och låter det gå öfverj och blir som det gamla igen, för något skambrott har jag väl ändå inte gjort?
— Nej, det går inte, för då ...
— För då skulle du kanske inte ta mig?
— Ne-ej... Far säger, att det vore ogörligt, snyftade Inga.
Lars-Mikas ögonbryn drogos samman.
— Och far hälsar, att du kan få låna respängar af honom, om du ger dig åstad, fortfor Inga.
Då knöt Lars-Mika händerna.
— Hälsa du far din tillbaka och säg honom, att jag är karl att skaffa mig respängar själf och att jag kan fara till Amerika, utan att han behöfver sparka mig i väg! sade han hårdt. — Nå, jag skall resa, till-lade han efter ett ögonblicks tystnad. — Adjö med dig då, Inga!... Ja, det är inte värdt du säger något om att vänta, det är inte lönt, du, för det vet jag ändå, att du inte kan, som du nu har det... Du är svag, och det rår du inte för... Tag honom, du, som far och mor vill, tag honom med gård och skog!... Jag skall inte tänka ondt om dig för det, inte om dig, bara om mig själf... Adjö ... Och han slet sig ifrån henne och gick med starka känslor i svallning.
Och Lars-Mika reste.
När ångaren gled ut ur hamnen och började rida upp och ned på hafsvågorna utanför skären, då stod han cch såg i det längsta mot kusten och greps af en nästan vanvettig förtviflan öfver att se det land försvinna, som. bar hans allt, öfver att mista hem och kärlek och hopp bara för ett ögonblicks öfverilning, öfver att stå som en skolpojke, som fått bakläxa, och få börja om igen, få börja om igen fastän han var gamla karlen! Och han bet samman tänderna och grät utan tårar inom sig. Men när han såg sig om, såg han hundrade andra, som med sammanprässade läppar stodo och sågo mot samma försvinnande strimma af kust, och då drog han en suck af lättnad och tillfredsställelse öfver att han icke var ensam om saknaden, öfver att hvad han kände, när allt kom omkring, bara var en liten del af allt det myckna, som ångaren bar inom sin reling af dolda, förtegna känslor.
EN FOSTERLÄNDSK FEST.
Foto. Selim, Hjärpen KlieMi Bengt Silfversparre.
DEN NYRESTA BAUTASTENEN I MÖRSIL. Under pingsthälgen afhölls i Mörsil en synnerligen anslående: fornminnesfäst, därvid en ny bautasten restes.
