Sida 28
HVAR & DAG
med sina andliga gåfvor i stället för att vara ute och tjänstgöra som kanonmat åt ryssen. Ja, jag skulle till och med hellre med egen hand göra honom till invalid än vilja att han vore med om att fortsätta detta olyckliga stridandet — inte för hans skull eller min, utan för fosterlandets."
"Och hade jag tio söner, skulle jag utan tvekan skicka ut dem allesammans." Generalen var alldeles röd i arsiktet och gned flitigt sitt stympade ben — det lät alltid känna af sig, när han blef uppretad. "Gå med Gud, skulle jag säga till dem, gå med Gud, mina gossar, och hugg ned och skjut ihjäl så många fiender ni komma åt. Belöningen fån I i ett godt samvete här nere och sedan där uppe hos Gud Fader en gång i himmelen." Han gjorde med sin knutna hand en kraftig gest upp mot taket.
Biskopens tunna, bleka läppar drogo sig till ett ansträngdt leende.
"En skön gudstjänst, i sanning!" sade han. "Och en skön himmel som du tycks vänta dig, min käre general, befolkad af idel gamla krigsbussar och invalider! --Det blir nog svårt för dem att hålla
plitarne stilla där uppe också, eller hvad tror du!"
"Vill du kanske förmena oss saligheten till på köpet, din egenrättfärdige farisé! Tror du den är enkom tillredd för dig och dina boklärda och spetsfundiga gelikar--"
Landsl.öfdingen ansåg nu ögonblicket vara inne att afbryta dispyten, drog därför fram kortlekarne och placerade dem framför generalen.
"Tiden är redan mycket", sade han saktmodigt, "helt säkert kommer nu ingen kurir i afton, utan det är så godt vi börja vårt parti. Generalen ger och bispen sitter i förhand, som vanligt."
En smula motvilligt tog generalen korten från bordet och började blanda. Det blef en stunds tystnad, endast afbruten af kortlapparnes smällande mot bordskifvan och ett och annat markeringsord eller kraftyttrande med anledning af spelet. Men när nästa omgifning kom, kunde generalen ej hålla tyst längre, hans gamla krigarsjäl hade blifvit upprörd i sitt innersta.
"Det är väl för kongl, majestätet, att vår bisp inte har några söner", sade han buttert, "för då skulle de väl bara linkat omkring på sina träben och predikat uppror och republikanen och på så sätt hjälpt till att störta vårt stackars land i än större olycka."
"Bättre tror jag för vårt kära Sveiige, att min bror själf inte har någon afkomma. Tryter krigar-ämnena, så tryter också krigslusten."
Men nu slog generalen handen i bordet så att den ena marklådan med en skräll flög i golfvet och sprack midt itu.
"Människa", skrek han, "har du då inget förstånd? Begriper du inte, att om vi inte slåss, så kommer de andra i stället och slår oss ihjäl, oss själfva och våra kvinnor och barn med. Tror du det är så mycket trefligare då?"
Biskopen lät sig intet bekomma, han lutade sig med stort sinneslugn ned, plockade upp den sönderslagna marklådan och markerna, lade dem i en liten hög bredvid sig och såg sedan medlidsamt öfver till sin hetsige granne.
"Här sitta vi två och gräla och domdera och hvem som skulle gjort bästa gagnet för Sveriges land med söner som aldrig funnits och gunå's aldrig komma. Men vår värd här som skickat sin ende präktige pojke ut till ryssen, han säger ingenting. Svara mig på samvete, Justus Palmenberg, hur kändes det att skicka den sista telningen af en ädel stam ut mot säker nöd och en oviss framtid?"
Friherre Justus Palmenberg strök det gråa håret ur pannan och mötte lugnt vännernas blickar.
"Jag sitter och tänker på", sade han, "hur ni tala
och resonera om att skicka edre söner hit eller dit och sätta dem till det eller det för att bli till mesta gagnet. Ser ni, vänner, min uppfattning är den, att barn äro en Guds gåfva. Jag har att lära min son vördnad för Gud och föräldrar, kärlek till fosterlandet, håg och lust att bli en verkande och duglig medlem af det svenska folket — men huru han bäst anser sig kunna gagna landet, det är hans ensak, inte min. Samvetsfrihet fordrar jag för egen del för att kunna vara en sann och hel människa, inte vill jag då förmena min son det. Ett folk af slafvar skall aldrig kunna försvara sin plats i världen. — Knekten, mina herrar, hvem tar öfver den?"
Han lade hjärterknekten med ett småleende på bordet, men biskopen satt med damen och strök med stor belåtenhet korten åt sig. Spelet fortsatte ostördt en stund, tills plötsligt det döfva ljudet från hofslagen af en galopperande häst trängde upp nedifrån gatan.
De tre gamle lyfte hastigt på hufvudena, det kom en lyssnande, spänd blick i deras ögon. Hofslagen stannade nedanför fönstren och strax efteråt hördes gnisslandet af en tung dörr.
"Kuriren" sade landshöfdingen och reste sig. Han var helt blek och handen som lade ned korten på bordet skälfde en smula.
Den dammige ryttaren stod bugande inför landshöfdingen och räcke honom tigande en packe med bref. Tyst drog han sig sedan tillbaka igen, under det tre par ifriga gamla ögon följde honom med ett sorgset och nedslaget uttryck. Man förstod redan i hvad riktning nyheterna gingo. Så såg ej den kurir ut som medförde goda underrättelser.
Den gamle landshöfdingen satte sig åter långsamt ned i sin stol och började veckla upp det gråa papperet som var lindadt om brefven. Ett kuvert med tre stora svarta sigill föll ut först. Justus Palmenberg tog upp det, läste utanskriften — han kände godt igen sin gamle vän öfverste Liljas stil, det var vid dennes kår hans ende son tjänstgorde — och lade det sedan med darrande hand på bordet. Privat-brefven lästes alltid sist. Så bröt han hastigt det stora konvolutet från landshöfdingen i Stockholm.
"Nå?" kom det otåligt från generalen, hans röst lät hes och ansträngd. "Står Pultava ännu?"
"Pultava står", sade landshöfdingen långsamt. "De svenske äro slagne och kungen har måst rädda sig, öfver till Turkiet. Gud hjälpe oss — Herre förbarma dig!"
Han lade handen öfver ögonen och biskopen följde hans exempel.
__(Forts, å sid. 15)
PER SIVLE. †
Endast ett par dagar efter det Esmannska revolverdramat i Köpenhamn ingick från Kristiama underrättelse att den kände norske författaren Per Sivle begått själfmord.
Sivle föddes i Sogn 1857. Han debuterade som författaré med en serie allvarliga dikter och ingick sedermera på tidnings-mannabanan.
Genom stipendier och statsunderstöd sattes han sedermera i stånd att lefva som fri författare. Typiska för hans produktion voro de patriotiska tillfällighetsdikter som då och då stodo att läsa i Verdens Gang. Sedan han i år mist statsunderstödet bragtes han att göra slut på en tillvaro som genom tryckt ekonomi och ohälsa blef allt mera outhärdlig.
PER SIVLE. †
